KRÖNIKA 2020-02-21 KL. 12:19

Krönika: Resonemang kring konst i Vallentuna

Av Uffe

Krönika: Resonemang kring konst i Vallentuna

Jag läser en dödsruna i Dagens Nyheter (2020.02.03). Jag blir lite ledsen i ögat men visst, tiden går och alla blir äldre och ett tu tre tar det slut. Den som nu har tagit slut är Sonja Pettersson. Skulptris, konstnär, inte särskild uppmärksammad, kontroversiell eller på annat sätt ”rikskändis”. Inte heller utsatt för dödshot som vissa andra kontroversiella skulptörer. Kvinnor i manliga sfärer gör inte så mycket väsen av sig, mer än att odla sitt eget konstnärskap. Nä, Sonja dog av det gamla vanliga, det gamla, 84 år efter ett långt, aktivt konstnärligt liv.

Men med tillräckliga kvaliteter för att få stipendier, även statliga och göra utställningar i landet och utanför. Och hennes konst finns också på Moderna museet och i statens samlingar. Hon finns representerad med en egen permanent utställning i Tegelbruksmuseet. Låter väldigt vallentunskt men så är inte fallet. Det finns fler leriga orter i Uppland men tydligen är det bara i Heby som ärar sina arbetare med ett museum. Tegelbruksmuseet kommer också att ära Sonja Pettersson med en egen minnesutställning i maj.

Och varför tar jag upp detta? Jo, det är två skäl, för det första: Utanför Korallen står en liten hund, Bill, redo att försvara den boll som oftast ligger framför den. Framtassarna tryckta mot marken, svansen rakt upp liksom öronen. Beredskap kan knappast visas på ett tydligare sätt. Det är Sonjas verk! Och det är hennes särart. Hon skildrar djuren på deras personliga sätt utan att på något som helst sätt flirta med Disneys djurtolkningar.

Och det andra skälet: Varför finns det så lite ”konst” i Vallentuna. Förmodligen har vi Upplands största skulptur, Kvarnen! Inget emot den, verkligen inte! Vi donerade säkert 40 kilo spik. Och så har vi runstenen vid Vallentuna station, den i betong som restes i september 1975 som protest mot indragningen av 601:an: Resande reste rasande stenen, snöda skrymtare snodde knarr. Folkvalde vise nu vanligt vett! Vallentuna väntar på bussen. Gud hjälpe SL. Ante högg. Politisk plakatkonst av hårdast slag! Och så alla ”vanliga” runstenar, resta både här och där. Men i övrigt, ingen skulptur på torget. Inget konstsmidesräcke vid stationen. Inga raffiga reliefer på kommunhuset. Och vart tog det hjärtliga V:et vägen, initialbokstaven i Vallentuna centrum, inte konst kanske men ändå ett demokratiskt projekt, vem som ville kunde delta i den tävlingen.

Och så har vi blubben, i kulturhusparken och KULTURHUSET! Det är konst det! Men det kräver en helt egen krönika!