Krönika: En sparringpartner håller mig kapabel

Av Jessica Jäger

När jag spelade tennis, som tonåring, hade jag tre träningar i veckan. Både tränarna och träningskompisarna varierade med träningsdagarna. En dag i veckan tränade jag ihop med en yngre tjej som utgjorde ett något lättare motstånd, en dag tränade jag med tre jämnåriga spelare som låg på samma nivå som jag och en dag tränade jag med en äldre kille som var något bättre. Jag fick således öva på att gå match mot tre olika motstånd, och de tre tränarna fokuserade på olika delar av min utveckling.

På samma sätt har jag idag tre olika affärscoacher, inom ramen för samma mentorprogram, som fokuserar på olika aspekter av mitt företagande. Intellektuellt kan och förstår jag det mesta vi pratar om, men uppenbarligen behöver jag deras sparring ändå. Jag kan rentav bli irriterad när jag får en fråga, som jag brukar ställa till mina egna klienter, från någon av dem. Varför kom jag inte på den själv?

Sanningen är förmodligen att frågan visst har flashat förbi i tankarna men att jag låtit bli att greppa taget om den. När det är vi själva som ställer frågorna kan vi bekvämt välja vilka vi besvarar och vilka vi låter passera, allt efter hur jobbiga de är.

Mina klienter tycker att jag är jobbigt duktig på att ställa de där obekväma frågorna som faktiskt leder till nya tankegångar och resultat. Lika duktig är jag på att ignorera dem när de gäller mig själv. Då kan jag istället nysta i en fråga jag ställt mig själv tusen gånger förut och har lika många svar på, och sedan älta att inget nytt händer trots att jag kan så mycket.

Vi människor är rätt lata av naturen och vill spara på energin. Därför kan vi slå ifrån oss det som ännu bara finns i våra egna huvuden, och just därför kan vi behöva människor och verktyg som håller oss ansvariga och utmanar oss. Det är lättare att få en uppgift gjord när den ska redovisas för någon, eller hur? Den här krönikan må lämnas in en stund efter deadline emellanåt, men jag kan aldrig skjuta upp den i en vecka, som jag kan med andra, mindre synliga uppgifter.

En coach jag hade tidigare såg det hellre som att hon höll klienterna kapabla än ansvariga. När någon sparrar mig ser denne inte bara till att övningarna blir gjorda, utan jag utmanas att nå upp till min egen maxkapacitet. Jag gillar det tänket. Jag är kapabel.