Krönika: Soppa, skratt och livets gång

Av Anna Sigrid Pettersson

I helgen åt vi soppa och inte vilken soppa som helst, den årliga med det gamla dagisgänget. I tidernas begynnelse var vi några personer som drev ett föräldrakooperativt daghem. Jodå, på den tiden hette det daghem men det fanns också några fritidsbarn där. Några personer var anställda av kommunen som icke var Vallentuna kommun, utan en helt annan som hade väldigt många barn och väldigt lite barnomsorg så det var möjligt att göra alternativa lösningar i grupp. Nåväl, detta var innan privat omsorgsalternativ var en möjlighet och också innan dagis hette förskola! Och som sagt, några personer var anställda av kommunen och så fyllde föräldrar ut arbetstid som motsvarade ytterligare en anställd, fast gratis då.

Nu, i helgen så åt vi alltså soppa tillsamman. Våra ungar har naturligtvis vuxit ur den där dagisvarianten, de flesta av våra ungar är numera väl inkörda på förskola, i privat eller kommunal regi. Det verkar också som det där med dagmammor är helt ute. Så vi satt där runt matbordet med soppskålar, rödbets- det hör till, och ett stort gäng gråhåringar, faktiskt också en rullator, och så våra ungar då, någonstans mellan trettiofem och fyrtiofem. Mycket skrock, mycket skratt och lite kaffe och vin på det.

Från barnbarn till gråhåringar

Och runt detta matbord snurrade alltså barnbarnen. Ett stort papper och kritor som väldigt få av barnen använde, några tonåringar hängde över sina skärmar och de där mittimellanstora ungarna, typ fem, sex, sju år länsade skålarna med chips och godis. Rimligt, med tanke på rödbetssoppan.

Och förutom att samtalen rörde sig om gångna tider så rörde det sig också om barnbarnen, och även jag kan nu ingå de den skaran av gråhåringar som pratar om mitt barnbarn. Och hon hängde varken över kritor eller skärmar utan hon hängde i folks armar. Som den yngsta, en månad, och vackraste och tröttaste så gick hon ur famn, i famn. Ljuvligt så det förslår!

Utmaningar och moderna lösningar

Nästa stora samtalsämne var sjukdomar, jodå, artros hit, hjärtsnörp dit men det mest frekventa ordet som sades var: VA? Och det är alldeles uppenbart att med stigande ålder kommer nedsatt hörsel och då säger jag bara det: Kontakta audionom, fixa hörsel, lär er hantera hörapparater medan, eller jag bryter här: Lär oss hantera det där med hörapparater så vi kan det bra, innan vi blir för gamla och gaggiga och inget begriper. Har vi tur har vi hanteringen av apparaterna i muskelminnet! För apparaterna är så små, syns knappt och de går att ställa in beroende på i vilken miljö vi befinner oss i. Och detta kan vi dessutom styra med hjälp av en app i mobiltelefonen. Ja, och denna omsorg kan vi numera alltså inte få i kommunal eller regional regi utan det är det privat alternativet som gäller.