Krönika: Traditioner i förändring - lussetåg och julmagi

Av Anna Sigrid Pettersson

Tredje ljuset är utblåst, ytterligare en ”måste”-tradition avklarad. Och snart så, det fjärde ljuset tänds av Kalle Anka! Och sen försvinner en person ur rummet och strax därefter kommer tomten. Och vem är det i år?

Den där ”måste”-traditionen som nu är avklarad är lussetåget. Det är så rörande gulligt och fint, inte alltid så välklingande men vad gör det? Och i själva tåget klämmer det in sig nya inslag och några gamla försvinner. Jag bara frågar, när såg ni en stjärngossestrut förra gången? Jag minns det inte men i mitt minne finns det roliga episoder, strutar på sniskan och resåren under hakan som plötsligt brister. Jag minns också mina bröders våldsamma protester om att bära de där strutarna.

Från sjörövare till polkagrisar

Det Luciatåget jag såg, där fanns ingen stjärngosse alls, inte ens Staffanssången sjöngs. Det fanns heller inga pepparkakor, varken gubbar eller gummor. Men, hör och häpna, det fanns något annat ätbart, en lussebulle! Jodå, med russin och allt. Det gjorde mig på riktigt gott humör. Sen såg jag en sjörövare(?), eller… tvärrandig tröja och svarta byxor. Tröjan var röd och vitrandig. Eller skulle det föreställa en polkagris? Det var ingen lapp för ögat i alla fall. Hon sjöng i alla fall alldeles bedårande så, vad spelar dräkten för roll?

Å andra sidan kan dräkten spela all roll i världen för allra sist i lussetåget går en liten, liten gran! Bedårande gullig! Grön volangklänning och i kanterna lite här och där små röda bollar och en silvrig krage som mycket dekorativt rann ner mot fållen. Och granen själv då, var hon fyra år, fem? Hon tog sitt lusseuppdrag på det största allvar. Och det är faktiskt alldeles, alldeles underbart! Vad är väl ett lussetåg om inte just det?

Saknade Staffansången

Sångerna var sig lika och alltid samma problem kring refrängen på Luciasången. Den där ni vet: Natten går tunga fjät. På refrängen, Santa Lucia, Santa Lucia, första gången ska den andra Santan tas en kvart ner, och andra gången ett steg upp. Och det händer aldrig. Jag blir lika fnissig varje gång.

Sångrepertoaren byts bitvis ut. Som sagt, jag saknade Staffanssången. En sång, eller ja, det finns otaliga varianter av Staffansvisor, men en sång med djup folklig tradition, betydligt äldre än själva Luciafirandet. I stället drillas det på engelska, inte bara carols utan också betydligt svängigare och modernare sånger.

Men, jag säger bara men, mycket av högtidligheten försvinner med de elektriska ljusen, som klias med, som petas i näsan med och som, förstås, alla inblandade erbjuder en trygghet, frånvaro av blöta handdukar, vattenhinkar och svimmande tärnor. Men det är väl också en del av traditionen?

Och vilka traditioner ni än har, med eller utan gran, med eller utan Kalle, själv väntar jag på barnet i krubban och önskar er alla en alldeles fantastiskt fin och fridfull jul!

Anna Sigrid Pettersson

annasigrid@vallentunanya.se