Tack för den minnespromenaden!

Av Anna Sigrid

NJUTER AV CENTRUM. En tur till centrum satte fart på Anna Sigrids minnen.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Som sagt, ändrade livsbetingelser för gamlingar den här våren men jag tog mig till Tuna torg i alla fall, jag och en del andra idkar numera e-handel!

Och det är alldeles uppenbart att det var länge sedan jag var här. Jag kom från Centralvägen och passerade gamla posten, (tänk att vi haft en sådan, stor och rymlig att hämta paket från) och ser då en gågata, kantad av träd av okänd sort!

Lövmassan är för högt upp för att jag ska se men det ser ut som löven är så där skönt raspiga, alm, oxel? Fint är det i alla fall! Och i odlingsbäddarna har tulpaner ståtat. De rosa bladen ligger runt stjälkarna men de gula brinner som facklor! Tulpaner är alltid dekorativa, även i sitt vissnade tillstånd. Vad som kommer att lysa i lådorna senare i vår sommar och höst, återstår att se, alunrötter och funkior?

Men träden, som en bit esplanad! Så generöst stora redan! Jag går vidare på torget och ser hur Biscotti har vidgat sin uteplats. Det känns rimligt, mer i solen och mer avstånd mellan borden. Och lönnen har fått stå kvar mitt på torget, mycket fint.

På torget står också gigantiska planteringskärl! Stora och liknar urnor! Där vidgar de oxblodsröda tulpanerna sina gap och pistillen lyser gul mot det mörka. Runt om dem står de rosa något kortare men desto mer gapiga! Och de gröna bladen ser så frodiga ut att jag nästan vill sätta tänderna i ögonsalladen. Och runt dem ackompanjerar alunroten, mustigt röda. Förgätmigejen känns som utropstecken och det bara går inte att låta bli att titta! Vem, vilka har komponerat? Eloge! Går det att överträffa?

Och svaret är JAAA! Jag passerar gamla biblioteket (TÄNK att vi fått ett sådant stort och rymligt bibliotek att hämta kraft från) och ser nya urnor. Där lyser det, som speglar eller mer som morgondis, en vit sky av nånting, minns inte namnet, och tusenskönor och solgula bollar, fullständigt ljuvligt.
Jag minns en gång, jag vaknade, en mors dag faktiskt, gick till köket, på golvet stod två lådor av ”nånting”! Undrade förstås men svaret låg i kökssoffan. Sonen, sedan länge hemifrånflyttad, hade liftat med en holländsk lastbilsförare ända från Holland faktiskt.

Lasten och föraren, som var på väg till någon av blomsterleverantörerna vi har i Vallentuna, var tacksam att få sällskap och samtidigt slippa byta sällskap, och med sonens påminnelse om mors dag och besöket till mor, så fick han, avsläppt vid busshållplats Lovisedal två lådor av ”nånting” klockan fem på morgonen. Och en sådan minnespromenad fick jag av att se en vacker blomsterprakt på Tuna torg! Tack!