Hon skapar konst för att öka andras självkänsla

Av Anneli

ÖPPEN ATELJE. Vallentunabon Eva Linde har i många år öppnat upp sitt konstnärshem under konst i Roslagen, konstrundan i oktober, när olika konstnärer visar sina alster. Men hon ser sig framför allt som arbetsterapeut.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Många Vallentunabor vet nog vem hon är. Konstnären Eva Linde. En av de flitigt medverkande i Konst i Roslagen, konstrundan varje höst, där konstnärer öppnar upp sina hem eller ställer ut på galleri.

Men vad alla inte vet är att hon själv ser sig som terapeut, utbildad arbetsterapeut som hon är.
–Jag hade en bror som var konstnär. Jag är inte det, jag räknar mig som terapeut och har sedan haft konsten där jag fått möjligheten att använda mina händer, annars hade jag åkt baklänges i livet, säger Eva Linde, när hon tar emot hemma i huset i Bällstaberg.

Konst och omsorg
Redan på håll förstår jag att jag kommit rätt. Det är inte alla som har tavlor hängandes utomhus, året om, på fasaden och på staketen, som omgärdar altanen och trädgården. De är målade i akryl och tål vatten. Precis som våra husfasader, säger Eva. Motiven går i olika nyanser av blått och grönt. Havet, himlen och naturen.
– Vi har haft båt och varit ute i skärgården under 35 år. Jag använder de bilder jag har i huvudet när jag målar, börjar ofta med himmel och sedan hamnar jag i något. Jag älskar havet. Och turkos, den färgen ger kraft, säger Eva Linde med eftertryck.

Konsten kom redan tidigt i livet att betyda mycket för henne. Hon hade dyslexi, som inte uppmärksammades av lärarna, och skolböckerna blev fulla av röda markeringar. Att det var dyslexi var något som hon förstod först senare. Genom att börja skapa, vara duktig på att teckna och måla, fick hon uppskattning och beröm. Så pass att lärarna fick henne att studera i flickskola några år till, istället för att sluta efter sjuan.
–De såg vad jag kunde, men engelskan klarade jag aldrig, berättar hon.

Just engelskan satte käppar i hjulen när hon senare i livet ville studera vidare till arbetsterapeut. Men så togs kravet på engelska bort under ett par år. Eva passade då på att söka och kom in.

Efter utbildningen följde många års jobb med funktionshindrade, inom slutenvård och psykiatri. Och vid sidan om fanns konsten alltid där. Hon utbildade sig till möbelsnickare, inom textil, smide, måleri och skulptur. Och hon skapade. Gjorde egna skåp, målade porslin, tillverkade sängmöbler och smycken.
– Men jag kan inte blåsa glas, konstaterar Eva Linde enkelt och chosefritt.

För ungefär tio år sedan, när hon blev pensionär, började hon ta emot personer som kom till henne för att måla i grupp, som en slags terapi.
–Via en terapeut som jag känner väl, kommer de här personerna. De får lära sig måla. Syftet är att vara tillsammans i grupp, att få självkänsla. Jag brukar säga att de enda som inte får komma in är herrarna Jante, Luther, Ågren, Bror duktig och Herr krav.

Vägledare
Genom konsten vill hon förmedla energi och kraft. Hennes elever målar i akryl, för det torkar snabbt och en målning kan bli klar under de två timmar de träffas. Men alla är olika, en del kan sitta fem gånger med en och samma tavla.
– Om det som de målar bara blir krafs, då vill de inte fortsätta. Man ska känna att resultatet blir bra. De får måla vad de vill. Om de hittar en bild som de gillar tar de med den. Jag kan vägleda hur de ska måla, med hjälp av olika tekniker.

Eva Linde poängterar att hon inte är utbildad bildterapeut, utan fungerar som vägledare.

Vad händer med människorna som går en kurs hos dig, börjar de måla?
– En man som kom var ganska stor och kraftig. Han sa att det här var samma sak som att fråga honom om att dansa balett, men han kom och han började måla. Och sedan hade han utställningar på sitt arbete. Flera som har gått hos mig har fortsatt måla och ställt ut sedan. Jag är duktig på att vara lärare, de får självförtroende, de växer och de börjar se saker.

Vad ser de?
– Många är utbrända och deprimerade. När de börjar måla vidgar de sina vyer, de börjar se himmel, träd, skuggor. De kommer och har fotograferat något de vill måla av. I och med att de börjar se saker, börjar de se möjligheter. När jag tidigare jobbade som arbetsterapeut inom psykiatrin kunde jag använda konsten, jag vet ju själv vilket värde det har och vill förmedla det.
De flesta konstnärer vill hålla sin konst hemlig, inte berätta om den, säger Eva Linde. Men för henne är det tvärtom. Hon vill dela med sig av det hon kan och hon vill förmedla något med sin konst, att det ska ha en mening. Därför både skapar hon, målningar, skulpturer och textil, och skriver korta texter till. Så att båda hjärnhalvorna får sitt. Den logiska, analytiska och den kreativa, emotionella.
– Ju mer jag delar med mig och ger ut, desto roligare är det.

Hennes skapande är fullt av symboler och tankar kring livet. Som att det är lätt att åka baklänges i livet, istället för framlänges och att ibland kör man in i dimman och har svårt att hitta ut, till ljuset, meningen och hoppet.

Behöver påfyllning
En tavla visar den röda tråden, som en symbol för livstråden. Ibland går den av.
– Det är då man är deprimerad. Då måste man leta reda på den igen. Ibland står man i ett vägskäl, ska jag ta den eller den vägen? Det spelar ingen roll, vi väljer fel väg ibland, men det kommer ett nytt vägskäl, och då kan man välja en väg som passar bättre.
Livbojar, livlinor och skyddsnät är också sådant som behövs i livet, och som finns med i Eva Lindes skapande.
– Ibland finner man det bland nära och kära, men har man inte det, får man söka hjälp hos psykolog, läkare och i medicin. Det viktiga är inte hur, när man är i den här hopplösheten, utan att man får hjälp att vända sig om och se ljuset.

Finns det något annat än människor, som kan utgöra ett skyddsnät?
– Allt som ger påfyllnad, till exempel att vi kan se naturen som finns runtomkring oss. Man behöver påfyllare i sitt liv och se att man själv kan vara en, för någon annan.

Just nu, under pandemin, är det paus med grupperna som Eva Linde har.
– De skickar bilder till mig nu och jag ger respons digitalt. Jag hoppas att vi kan starta upp i januari igen.