Krönika: Snö och kyla, men gränsen går vid blåst

Krönika: Snö och kyla, men gränsen går vid blåst

YR.no har lovat sol. Det är inte sol! Jag har lovat mig själv att promenera. Det är inte kul! Det blåser så in i bängen och jag måste säga att tapperhetsmedaljen sitter bra efter promenaden.

Att sätta sig till ro och höra hur lunchen fixas i köket, vem månne klaga, inte jag i alla fall! Den som däremot klagar stort är Santos, ni vet min coronakatt, en f.d. lägenhetskatt. Som innekatt har temperaturen för honom alltid varit lagom, jämn och behaglig. Det har heller aldrig funnits blöta eller kyla och definitivt inte snö och blåst!

Nu har Santos bott hos oss i ett helt år och han har visat prov på så mycket lagrad energi och han har njutit av fri tillgång till ”ute”. Tio år som innekatt ger mycket ”ute” att ta igen. Våren i fjol började ljuvligt, nyväckta fjärilar och andra flygfän att jaga och gräs att beta. Betningen är inte alltid så angenäm för oss mänskor, den resulterar alltid i kräkningar. Men han drar sig inte, betar och kräks, betar och kräks! Charmig kille!

Vår och sommar förflöt fint, grästuvorna betades och Santos gillade verkligen ”ute”! Och dörrarna till huset stod alltid öppna och matskålen stod alltid kvar.

Men så blev det ju det där med höst, och blött! Och det var väl onödigt men det finns ju buskar och vedbodar och granar att söka skydd under så det funkade. Men dörrar? Och här visade Santos prov på en viss begåvning, eller brist på densamma. Om det regnade på baksidan, då kan vi pröva att gå ut på framsidan, så kallad kattlogik! Och vinter, snö, obehagligt, buskar och granar är kvar men dörrarna är svårforcerade. Han lärde sig dock att hoppa upp på fönstren, jama uppfodrande och grästuvor gick fortfarande att hitta, inte lika gröna men dugliga nog för att framkalla, ja, ni fattar. Men snö och kyla, inte angenämt men det fungerade för honom att vara ute i, kortare stunder, men ”ute”!

Men nu så, det finns gränser och den gick vid blåst! Och jag är helt överens med honom. Som vanligt i morse, ut (han gillar skogstoan) men fortare än kvickt står han vid dörren och vrålar, öronen viker sig på honom och, ja nu får det vara nog: ”Släpp in mig!”

Huvudet sticker upp och öronen viker sig. Så pälsdjur de är så öronens små trattar saknar skyddande päls. Och jag har promenerad Bällsta runt med värsta fodrade mössan. Solen har lyst med sin frånvaro och värme. Men det finns annan värme! Brasan tänds i den öppna spisen och efter lunchen sitter maken och jag, med var sin bok i händerna och var sin katt vid fötterna och det kan faktiskt blåsa hur mycket som helst!

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammalt, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *