Krönika: Vårprommis i solsken och hagel väcker minnen

Krönika: Vårprommis i solsken och hagel väcker minnen

MÖSSAN NEDDRAGEN. Anna Sigrid chansar inte i aprilvädret, mössan hänger med på promenaden.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Vi vandrade runt i Uthamra och försiktigt såg vi några av originalstugorna ligga hukandes på sina stora tomter, en del övergivna.

Det är svårt att återminnas hur det såg ut där tidigare. Jag minns en promenad, blött och dant och sent på eftervintern, en familj drar grenar till en jättebrasa precis i kröken av Skogsåsvägen. En hund far runt deras ben och försöker dra grenar den också. Ett dike där smältvattnet porlar och runt om en redig granskog. Idag är det mer än en krök, Skogsåsvägen fortsätter rakt fram, också, rakt in i skogen.

Men innan vi kom fram till kröken, där och då, femton år bak i tiden (?) så låg på vänster sida ett fantastiskt hus! Vi såg aldrig någon i och kring huset men arkitekturen var så spännande, stenig och stora fönster på mörka, dramatiska skogstomten. Granarna stod tätt och under en stod en bil, deppig och läcker. En gammal merca, sportig och en gång vit i lacken, nu svagt grågrön och platta däck. Och vi önskade av hela vårt hjärta att någon skulle se potentialen i huset och dess arkitektur och, men nä! Och likaså önskade vi att en byggnadsnämnd skulle kräva i byggplanerna, men nä! Eller åtminstone solceller på taken, nä, inte det heller.

Vi har mött en katt också, stor som en hund och otroligt kelig. Och såg vi den inte så kunde vi locka fram den. Och den vägde säkert åtta-tio kilo. Stor, med lång och tjock päls och ibland fullständigt ockuperad av fästingar. Det hände att jag satte mig ned, tog katten i knäet och ryckte fästingar. Och katten spann! Jag förstår att katten är i sin himmel, men håller fortfarande utkik, trots att det säkert är tio år sedan sist vi sågs.

Men igår, när promenaden togs i ett praktexempel på aprilväder, ibland anades hagel, ibland sken solen men hela tiden blåste det smådjävlar, mössan hårt neddragen över öronen, så hördes det barnskratt! Studs och skratt, studs och skratt, och skratten fors över Skogsåsvägen och vidare vidder. Och säga vad en vill, men ett övergivet sommarstugeområde är bra mycket tristare än ett vanligt villaområde med skrattande ungar.

Vi mötte också några ungar, tillsammans med pappa och Charlie och Molly! Och doften från hundgodiset når deras nosar fortare än grabben hinner fatta. Molly klättrar mot mina ben och svansen går som en propeller. Och det snackas, om Molly, ”NÄ, hon lyder aldrig!” Och, får vi veta, det bästa av allt! De var på väg till spökhuset! Två ungar, två hundar och en pappa och DÅ kan en gå till spökhuset alldeles, alldeles tryggt. Så även en övergiven stuga fyller sin funktion!

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammalt, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *