Storbondepampigt på andra sidan sjön

Storbondepampigt på andra sidan sjön

Vintervädret bjuder sitt allra vackraste, och sociala medier svämmar över av bilder på sol och snö och ännu mer snö.

Vi skottar inte ihjäl oss utan efter att snön väl kom och skapade kaos, förstås, som snö plägar göra, så dalar det en och annan flinga. Och dagarna blir längre och de solcelldrivna ljuspunkter som prunkar i var och varannan trädgård glimrar till i mörkret. För ett år sedan stack snödropparna upp, men föredrar verkligen att ha februari på ett äkta februariskt sätt! Å andra sidan, det där kan vända tvärt. Lika plötsligt kommer dagsmejan, halka och nytt kaos.

Vi for efter Skålhamravägen, som är så krokig så en möter sig själv och vi kryper fram lite försiktigt. Vi kommer fram, bara lite senare. Och det är julkortsvackert överallt! Träden med sina snöulliga grenar sträcker sig mot marken och staketstolpar med snöulliga mössor visar vägen. Trafikskyltarna som varnar för kurvor, flera farliga, återkommer med jämna mellanrum och ja, vi håller med.

Ibland dyker små stugor fram, Bullerbyn bleknar. Vid Fällbro står några bilar parkerade. Jag utgår från att runstenar inte studeras. Här studeras nog skidspår och mycket riktigt en bit bort över gärderna ser vi några staka sig fram i solen. Lite längre fram efter vägen dyker en klunga byggnader upp. Stora lador med transportband för höbalar. Vid gärdet intill står några hästar med täcken knäppta runt kroppen.

Andedräkten står som rök ur nosarna och jag avundas dem icke. Så kringlar vi vidare in i skogslika marker. En gärdsgård anas i snömassorna och ledningsstolpar à la kreosot står och skvallrar om en ny stuga i närheten och mycket riktigt!

Sen kommer vi fram till själva Skålhamra. Pampigt på det där storbondesättet, faluröd ladubyggnad och en lite allé. Mycket fint och jag är lika förvånad var gång att detta så otroligt lantliga är så nära Stockholm. Och sen kommer 70-skylten! Skrattade gott när vi såg den. Jo du, Djävulberg, det skulle se ut det! Diket nästa!

Vid Risbyle står än fler bilar parkerade. Röda jackor glider fint fram i spåren. Det måste vara ett magiskt före. På höger sida följer oss ledningar och snön ligger som extra isolering och det yr lite försiktigt i vinden. Det är sagolikt vackert! Och plötsligt bryts detta vackra, idylliska, lantliga av nånting, industri, lager. Jag vet inte vad, stor byggnad, lastbryggor och gunnebostängsel. Ja, ”landsbygden” ska leva. Jag vet! Vi närmar oss vårt mål För utan bröd kan vi inte leva! Och bästa mjölet till brödet, vårt levebröd är också någon annans levebröd. Grahamsmjöl köper vi på Grävelsta.

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammat, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *