Kulturkrönika: Harry Martinsson skrev om miljöfrågor

Av Britt Dahlström

En av årets händelser i kulturlivet var att Johan Svedjedal gav ut en biografi över Harry Martinson. Den är på 800 sidor. Svedjedal är litteraturprofessor med den trevliga förmågan att skriva på ett tilltalande språk.

Harry Martinson (1904-78) levde ett omväxlande liv från fattigpojke via sjöman och luffare till att bli en av våra mest älskade författare. Allt krönt med Nobelpriset 1974.

Av honom finns mycket att välja mellan, som poesi med den underbara dikten ”Juni natt blir aldrig av”. Från åren på sjön har vi reseskildringar där han ser på andra folk med vänliga och genomskådande ögon. Glöm inte rymdeposet ”Aniara” från 1956; en världshändelse som också blev en opera. Den som har hört Ulf Palmes inläsning om hur vi måste lämna den jord vi hade förstört glömmer det aldrig!

Harry Martinson studerade miljöfrågor långt före Rachel Carson och yngre namn som Maja Lunde. Han hör hemma i dagens diskussion om klimatet. Förutom Carsons mest kända ”Tyst vår” tycker jag att man kunde läsa hennes bok om haven - de ännu bara till få procent utforskade.

Med Moa Martinson var Harry gift ett tiotal år. Båda var fattiga blivande författare då de möttes. Att förhållandet senare upphörde är förklarligt. Moa var änka med fem barn; tre i livet. Harry var mycket yngre och ville bilda familj.

Om deras tidiga år tillsammans har sagts att ”de läkte varandra”. Ebba Witt-Brattström skrev en avhandling om Moa. Den visade hur viktiga Moas romaner om kvinnors världar var. Moa fyllde en lucka i historien. Jag har aldrig tyckt som några andra att Harry och Moa måste jämföras. Var för sig har de gett oss skatter i litteraturen.

Om någon tycker att 800 sidor är en stor bit finns alternativ. Vallentunabon Staffan Söderblom har skrivit en fin sammanfattning av Harry Martinsons liv och verk.

Britt Dahlström