Anne-Louise Vintberger - från motgång till framgång

Av Victoria Sid

Anne-Louise Vintbergers stora engagemang och driv har tagit henne långt i livet. Trots ofullständiga betyg i högstadiet vände hon på livet och hamnade på chefsroller inom vård- och omsorgen.

– Jag har fått kämpa för att komma dit jag är idag, ingenting har kommit gratis, säger hon.

Vid bordet i vardagsrummet har Anne-Louise Vintberger, 74, letat fram sitt CV från några år tillbaka. Chefsrollerna byter av varandra och hon tittar förvånat på allt hon hunnit med under sin karriär. Verksamhetschef för flera olika verksamheter, nattpatruller, kvällspatrull, hemtjänst, seniorträffar och olika boenden. I rollen som chef tycker Anne-Louise att det är viktigt att stå stadigt och ha god självkännedom.

– Är man ingen bra ledare mår inte verksamheten bra och då mår inte personalen bra.

Att arbeta inom människoyrken är ett tufft jobb. Det är nya utmaningar hela tiden och många mäktar inte med i längden. Det blir förmycket. Så var det för Anne-Louise också i början.

– Det finns för få händer. Det räcker inte med att komma upp i rullstolen och sitta där ren, fin och mätt utan någon måste vara nära och se en. Det finns goda exempel men det räcker inte. Alla ska ha det bra.

Att inte bli sedd

Uppväxten i Solna var tuff. Med en alkoholiserad pappa hemma var skolan långt ifrån enkel. Hon var lite obstinat och blev ständigt utslängd av lärarna.

– Det var inte som i dag när de frågar hur det är och tar reda på varför man mår som man mår. Det har aldrig varit någon som frågat och det har jag med mig. Det är ett trauma som jag har fått jobba med. Att man inte blev sedd för den man är.

STÖTTNING. Anne-Louise har aldrig fått något gratis i livet. Hon har haft en fantastisk man som tagit hand om ungar och stöttat henne. Hennes mamma har även hon varit underbar. Foto: Victoria Sid

Hon gick aldrig ut nian och situationen blev till slut omöjlig. Hennes mamma gick med på att hon skulle få bo på fosterhem. Hon hamnade hos två olika fosterfamiljer. Den ena var tuff och hon blev utnyttjad som arbetskraft och slet morgon och kväll. Hon togs för att vara värre än hon var.

– Det var inte så. Det kunde man aldrig tala om. Det spelade ingen roll. Man byggde upp en sköld. Jag har varit väldigt stark, men det är klart, man faller igenom ibland, säger hon.

Förändringen

Väl tillbaka från fosterhemmen törstade hon efter kunskap. Hon träffade sin man Inge och kämpade hårt på kvällarna för att bli behörig till högskolan. Livet med plugg, tre barn och ett extrajobb på Löwenströmska sjukhuset var kämpigt. Under sin tid på sjukhuset fick Anne-Louise en tankeställare kring hur äldre behandlades på geriatriken.

– Där fick jag stå som vårdbiträde i duschen med stövlar och så satt kvinnor och män på löpande band med bara någon handduk över sig. Det var något så fruktansvärt kränkande för dem. Då tänkte jag nej, det här går inte. Så började jag se om jag möjligtvis kunde påverka någonting, säger Anne-Louise.

År 1989 var hon färdigutbildad till hemtjänstassistent och biståndsbedömare. Hennes första år i yrket var särskilt roliga, hon fick se helheten. Några år senare fick hon rollen som verksamhetschef.

Samhällsengagemang

– När jag gick i pension tänkte jag, nu får jag äntligen lugna mig, men det gick inte när jag brann för så många olika saker. Så då började jag i kvinnojouren här, säger Anne-Louise.

Hon brinner för våldsutsatta kvinnor och tjejer och i dag tänker hon mycket på äldre kvinnor som är våldsutsatta. Hon har själv mött äldre kvinnor som inte vill gå hem för där väntar elaka ord.

– Det är ett mörkertal som inte syns. Det talas inte om det.

KAMP. "Jag har fått kämpa för att komma dit jag är idag, ingenting har kommit gratis", säger Anne-Louise. Foto: Victoria Sid

Engagemanget för äldre som väcktes på geriatriken som ung vuxen har funnits med henne hela livet. Som pensionär började hon fundera på vad hon kunde göra för äldre som är ofrivlligt ensamma. Då började hon engagera sig lokalt i Pensionärernas riksorganisation, PRO. Där är hon nu ordförande och föreningen växer. Hon är även engagerad i Socialdemokraterna i Vallentuna och finns som ersättare i socialnämnden och ersättare i kommunfullmäktige.

– Jag brinner för alla sociala frågor och alldeles särskilt för äldrefrågor. Det ligger mig varmt om hjärtat, säger hon och fortsätter:

– Jag är sådan som person, jag har svårt att inte engagera mig i frågor som jag brinner för.