Av Anneli
BEHÖVER SNACKA OM DET. – Jag upplever att det fortfarande är tabu att tala om död och sorg i Sverige. Jag vill uppmana alla att tala om sorg och för den som möter en person i sorg, våga fråga hur personen mår, säger Charlotte Sirc som själv förlorade sin mamma som 15-åring.
Foto: ANNELI LEIJEL
Vallentunabo vill förmedla hopp med en ny bok - "När mammor dör - kvinnor om att mista sin mor"
Vallentunabon Charlotte Sirc miste sin mamma som 15-åring. Med antologin ”När mammor dör” vill hon förmedla hopp.
Det värsta som kan hända är att mamma dör. Så tänkte Charlotte Sirc när hon var barn. En decemberdag 1984, när Charlotte var 15, hände det.
Hennes aktiva, utåtriktade mamma, alltid på språng, körde av vägen och dog omedelbart. 42 år gammal. Kvar lämnades Charlotte, hennes två systrar och pappan.
Det hon minns mest från den första, svåra tiden, förutom sorgen, var tystnaden och ensamheten. De vuxna, till exempel släktingar som borde varit där, var det inte.
–Jag hade önskat någon som bekräftade min sorg. Någon som sa, jag vet vad som hänt, hur mår du? Vill du ha en kram? Det räcker. Att folk låtsas som om inget hänt, att allt är som vanligt, det är förödande och det sätter sig snabbt, att detta får jag inte prata om, säger Charlotte Sirc.
Hon sökte förgäves efter något att läsa, berättelser med människor som varit med om samma sak. Men det fanns i princip inget.
–När jag kände mig som mest ensam hade jag velat höra från dem som varit med om samma sak att det finns hopp, det blev bra för mig till slut.
Olika perspektiv på sorg
År 1994 kom Hope Edelmans bok Motherless Daughters: The Legacy of Loss ut i USA. Boken, som varvar fakta med berättelser från olika kvinnor, kom att betyda mycket för Charlotte Sirc.
–Jag tänkte att en sådan här bok ska jag göra när jag blir äldre.
Och nu är den här. Den 25 september kommer boken som Charlotte Sirc varit redaktör för, ”När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor”. Den ges ut på Ordberoende förlag och är en antologi där 31 kvinnor mellan 18 och 77 år berättar om erfarenheten av att förlora sin mamma, som barn, före 40 och efter 40 år. Några kvinnor är mer kända än andra. Till exempel egenföretagaren Annika Duckmark, journalisten Ann-Britt Ryd Pettersson och sorgeterapeuten Susanne Nilsson.
I bokens efterord tar terapeuten Lotta Polfeldt upp olika teorier och perspektiv på sorg. Bland annat forskning som visar att barn som förlorat en förälder, själva har en ökad risk för en för tidig död.
Att boken handlar om just döttrar utan mödrar, beror både på Charlotte Sircs egen erfarenhet, boken hon inspirerades av som ung, och att hon var tvungen att begränsa sig. Men förhoppningen är att alla som förlorat en förälder, liksom anhöriga och professionella som möter sörjande i sitt arbete, kan ha behållning av boken.
För Charlotte Sirc blev tonåren inte som för andra. Hon kunde inte vara den där sorglösa, självcentrerade tonåringen, fastän hon så gärna ville. Hennes pappa som blivit ensam med tre döttrar gjorde så gott han kunde, men som Charlotte konstaterat i vuxen ålder så hade han inte några ”omvårdande pappa-skills”. I unga år hade han själv förlorat sin pappa, Charlottes farfar.
–Jag kände mig annorlunda jämfört med mina kompisar. Sista året i gymnasiet ville jag bara ut, bort, och jag räknade dagarna tills skolan var slut.
"Många är rädda för att störa"
Så fort studenten var avklarad gav hon sig ut i världen. Reste, utbildade sig till flygvärdinna och flög land och rike runt i många år.
Så småningom träffade hon Martin. De bosatte sig i Vallentuna och fick två döttrar, idag 17 och 19 år.
Hon var 35 år när hon sadlade om, slutade flyga, läste engelska på universitetet och på lärarhögskolan. Efter tio år som gymnasielärare startade hon förra året eget. Nu översätter hon romaner och jobbar som lektör.
När du var barn pratades det inte lika mycket om att må dåligt och om psykisk ohälsa som idag. Tror du att den som förlorar en förälder idag får bättre stöd?
– Ja, det tror jag. Nu finns det föreningar man kan vända sig till. Men i vardagen behövs det fortfarande en förändring. Bland kompisar och grannar är det fortfarande svårt att tala om döden och om sorg. Vi borde lyfta in döden i livet lite mer. Många är rädda för att störa, men det är bättre att fråga någon hur man mår, än att inte säga något alls.
Hur är din sorg idag?
– Sorg är inget man blir klar med, den bär man med sig hela livet. Men idag gör den inte lika ont. Jag kan se det fina och det bra i att jag fick ha min mamma i åtminstone 15 år. Hon känns närvarande och jag ser drag av henne i mina barn, säger Charlotte Sirc och tillägger att det finns kvinnor som inte haft en bra relation med sina mamma, och om detta berättas det också om i antologin.
– Att det gjorde ont att förlora en mamma, det vet alla, men hur tar man sig vidare? Hur gjorde vi för att få ett bra liv? Det vill jag förmedla med boken.
Charlotte Sircs mamma tillbringade sin barndoms alla somrar på Öland och så gjorde även Charlotte och hennes systrar. Förra året bestämde hon och maken sig för att skaffa ett sommarhus där.
–Nu känner jag att där finns min familj. Det har blivit en samlingspunkt för mig och systrarna och där känner jag mig nära mamma.