Jessika stöttar andra hemma i Vallentuna

Av Victoria Sid

Som 47-åring fick Jessika Friberg sitt bröstcancerbesked efter att ha hittat en knöl i ena bröstet. Två år efter avslutad behandling bestämde hon sig för att stötta andra bröstcancersystrar på hemmaplan i Vallentuna via bröstcancerföreningen Amazona.

Som 47-åring fick Jessika Friberg sitt bröstcancerbesked efter att ha hittat en knöl i ena bröstet. Två år efter avslutad behandling bestämde hon sig för att stötta andra bröstcancersystrar på hemmaplan i Vallentuna via bröstcancerföreningen Amazona.

– Det är en förutsättning att man själv har gått igenom det för att kunna vara ett stöd. Det går inte att förstå annars, säger Jessika.

Heltid på sjukhus

För åtta år sedan hittade Jessika Friberg, 55, en knöl i ena bröstet. Tre år tidigare hade hon varit på mammografi på Danderyds sjukhus men när mottagningen stängde 2015 fick hon ingen ny kallelse. När hon besökte vårdcentralen i Vallentuna blev hon skickad vidare och fick snabbt sin oro besvarad. En tårtbit av bröstet opererades bort men läkarna hittade mer. Totalt hade hon två fullt utvecklade tumörer på ett åtta centimeter stort område.

OKTOBER. Med Rosabandet-kampanjen upplever Jessika att hon får fler spontana frågor kring bröstcancer. "Folk verkar haja till", säger hon. Foto: Victoria Sid

– Man hinner inte tänka, eller så reagerade jag, säger Jessika som kommer ihåg att allt gick väldigt fort.

På en månad hade hon opererats två gånger och kort därefter fick hon påbörja cellgiftsbehandlingen som tre månader senare avlöstes av strålning och antihormonella tabletter. Alla sjukhusbesöken blev ett fulltidsarbete men att vara borta från sitt riktiga jobb under behandlingen blev en stor sorg.

– Då blev jag ledsen. Jag kände fan ska jag behöva vara borta från jobbet, säger Jessika som stortrivdes.

Stödperson

Cellgifterna gjorde henne hjärntrött, hon kunde läsa samma sida ur en bok tre gånger utan att förstå vad hon hade läst. Fysiskt blev uppfarten till huset en utmaning. Skulle hon ut och hämta posten fick hon sätta sig ner och vila för att orka med. Efter två år ljusnade det för Jessika och när hon fick veta att en väns vän fått bröstcancerbesked erbjöd hon sig som stöd.

– Då slängde jag ur mig att hon kunde ringa mig om hon ville och det gjorde hon sen. Så jag var med på hennes resa och stöttade, säger Jessika och fortsätter:

– Då förstod jag att det ger någonting att kunna ha någon att bolla med och då förstod jag vad jag själv hade gått miste om.

I dag är hon, vid sidan av sitt jobb, stödperson ideellt till andra som drabbats av cancer via bröstcancerföreningen Amazona. Stödet sker främst på hemmaplan genom fysiska träffar eller över telefon men även vid sjukhusbesök.

SYSTRAR. Att dela bröstcancern med någon ger en helt annan kontakt menar Jessika. Hon upplever att man blir som systrar. Foto: Victoria Sid

– Oftast är det bara att man sitter där tyst och lyssnar. Det kan vara någon som vill komma hemifrån en stund och tänka på annat. Man kan prata om vad som helst. Det behöver inte vara cancer, säger Jessika.

Neutral kontakt

Under behandlingen kan många frågor och tankar dyka upp som en del inte vågar ställa till sjukhuspersonalen.

– Man vill kanske inte ringa till ett sjukhus och fråga varför man flagnar och om det är farligt. Man känner sig dum när man ställer frågan och det är ingen som säger att cellgifter kan göra dig jättetorr, säger Jessika.

Att få känna att hon lugnat någons oro eller funnits där för någon ger Jessika mycket. Hon tycker själv att det går att öppna sig på ett annat sätt för någon som gått igenom samma sak. Hon tror även att det kan vara en styrka att man inte känner varandra.

– Det är lättare att få kontakten med någon man inte känner för då finns det inte så mycket annat i bagaget. Här kommer man in helt neutralt och har en gemensam punkt, säger Jessika.