Nervös tävling – trots tomma läktare

Av Hege

LÄTTNAD. Efter tävlingen går det att slappna av lite, något som verkar gälla både häst och ryttare.
Foto:HEGE HELLSTRÖM

Detaljerna är viktiga - både det tekniska utförandet och utseendet på ekipaget

När Vallentuna Ridklubb ordnar dressyrtävling i coronatider gapar det tomt på läktarna. Men nervositeten är densamma, och engagemanget för att rida så att det ser lätt ut.

Lika mycket funktionärer som vanligt, lika många hästar, hästsläp och ryttare. Men något saknas när Vallentuna ridklubb ordnar dressyrtävlingar på Veda: publiken. Det är coronapandemins restriktioner som tvingar bort åskådarna. Endast en medhjälpare per häst är tillåten på området.
– Ryttarna tycker att det är okej, även om det var någon familj där bara pappan kunde köra släp och bara mamman kunde hästar, säger Wilma Dahlberg som är funktionär.

Hon och kompisen Sofia Persson rider på ridskolan i vanliga fall, och gillar att hjälpa till på tävling.
– Det är jätteroligt, vi får se väldigt många fina ekipage, säger Sofia Persson.
– Och vi blir bjudna på mat och fika, säger Wilma Dahlberg.

"Mer press på hemmaplan"
Men klubbkompisen Malin Palm ser inte lika avslappnad ut där hon kommer ridande mot tävlingsbanan. Hästen Roki är fläckfri trots sin vita hårrem, och Malin Palm har stilsäkra tävlingskläder i form av vita ridbyxor och svart kavaj.
– Jag har tävlat fem – tio gånger på klubbtävling, men det här är den första riktiga tävlingen, berättar Malin Palm.

De flesta ekipagen som tävlar består av privathästar och deras ägare, men i Malin Palms fall går hästen på ridskolan.
– Det är mer press när man rider en ridskolehäst, jag vill visa att ridskolehästar är fina och kan lika mycket som privathästar. Och det är mer press på hemmaplan, säger Malin Palm.
Väl inne på banan går det bra. Klubbkompisar vid cafeterian smackar för att få hästen att gå fram, medan en fotograf fångar ritten i bilder.

Domaren sitter vid kortsidan och bedömer de olika momenten i dressyrprogrammet, som i detta fall heter LB:2, något som uttalas Lätt B två. Ett program som är något svårare än det lättaste programmet LC, men som ändå har en bra bit fram till dressyrens svåraste program, Grand Prix.
– Det man vill se i dressyren är samspel mellan häst och ryttare. Hästen ska göra de rörelser som ingår i programmet med lätthet, det vill säga inget tvång. För en publik ska det se lätt ut – man ska undra ”wow, hur får du hästen att göra alla de här sakerna”, säger Linda Langen Åkerlund, överdomare vid tävlingen.

Efter ritten tar Malin Palm med Roki till stallet, där sadeln åker av och hästen får sig en dusch.
– Det här gillar han inte, nu är han kränkt, säger Malin Palm medan Roki visar sin ovilja genom att vända bort huvudet.
Att hästar spolas av beror på att de kan få svettrester som kan leda till skav, så Roki får snällt finna sig i duschen.

Till sist kommer resultatet för Malin Palm: Ritten gav 64 procent, något som räcker till en nionde plats av 19 startande. Klubbkompisen Emma Barker-Åström vinner klassen med ridskolehästen Inkinatus ”W”. Men något ärevarv eller prisutdelning blir det inte i pandemitider. Det blir till att hämta ut rosetten i sekretariatet, och fira i den mindre kretsen.