Bo och Kristina har skrivit ”Historien om Sverige”

Av Anneli Leijel

Författarparet från Vallentuna medverkar också i flera avsnitt av TV-serien. I hjärtat av Vallentuna bor ett författarpar med en unik berättelse. Bo och Kristina Eriksson, med bakgrund inom historia och vetenskap, står nu i rampljuset tack vare sin centrala roll i SVT:s hyllade serie "Historien om Sverige".

De är kanske Vallentunas största doldisar. Författarparet Bo Eriksson, docent i historia vid Stockholms universitet och Kristina Ekero Eriksson, vetenskapsjournalist, arkeolog och historiker. Nu mer aktuella än någonsin i och med sin medverkan i SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige” och som författare till de två böckerna med samma titel. Den första kom ut i höstas och den andra ges ut i mars i år.

Både Bo och Kristina har var för sig skrivit flera historiska böcker, men det här är första gången de skriver tillsammans.

– Vi har alltid läst varandras texter. Det har fungerat jättebra. Vi har lite olika sätt att gå in i historien, men bara vi blivit överens om form och vem som ska skriva vilket kapitel, så har det gått jättebra. Sen är Kristina min chef som läser allt innan det går till förlaget.

– Bo har en förkärlek för tjusiga, lite svåra ord, då har jag sagt ”stryk”, berättar Kristina och Bo bekräftar.

– Det är ju Kristina som huvudredaktör som bestämmer, säger han enkelt.

Många medverkande

Förutom att Bo Eriksson är docent i historia, jobbar han också på Världens historia på Sveriges television med historiska dokumentärer. Kristina har under åren också medverkat i flera historiska dokumentärer som programledare.

År 2020 fick de reda på att SVT skulle göra en satsning på Sveriges historia och blev i ett tidigt stadie tillfrågade om att vara med.

I det som skulle bli den tio timmar långa serien med lika många avsnitt, från istid till nutid, har runt 300 forskare och experter intervjuats och 1500 statister medverkat. I höstas sändes de fem första avsnitten och nu under våren sänds de resterande fem.

– För två år sedan hörde Bonnier av sig till oss och ville ha en bok. Vi har haft tillgång till alla manus, men utöver det fått fria händer. Vi ville göra fördjupningar med sådant som inte fick plats i programmen, berättar Kristina.

– Tanken är att man ska känna igen sig, men också bli överraskad när man läser böckerna. De ska bjuda både på fördjupning och en breddning. Kapitelindelningen följer episoderna i TV-serien, berättar Bo.

Succéserie

Hur har TV-serien tagits emot?

– Det är en succé skulle jag säga, säger Bo. Svenska folket älskar den. Den toppar tittarsiffrorna och det blev väldigt bra tycker vi.

När Bo Eriksson medverkade i en paneldebatt på Vasamuseet nyligen, fick panelen frågan om de saknade något i TV-serien. Svaret blev att ingen saknade något, men om serien hade kunnat förlängas med 10 minuter per avsnitt, då finns det händelser man skulle velat ha med.

– De första avsnitten behandlar 14000 år och vissa har frågat varför det här och det här inte finns med. Det är omöjligt att få med allt på tre avsnitt. Men när avsnitt 4, 5 och 6 har sänts, då har de frågorna tystnat, säger Kristina. Jag tror också att man vant sig vid konceptet med dramatiseringar, det är väldigt skickligt gjort, ögon möts och man visar känslor, på ett sätt man kanske inte är van vid i historiska program.

Många bilder

I böckerna Historien om Sverige finns många bilder med från TV-serien. 300 bilder är med i den första boken.

– Alla historiska författare drömmer om att ha rekonstruktionsbilder. Att vi har så många bilder med gör att yngre läsare också kan lära sig mycket, bara genom att se på bilder och läsa bildtexter, säger Kristina.

Både Bo och Kristina har alltid varit historieintresserade. För Bo handlar det framför allt om ett vetenskapligt intresse, att arbeta med historiska källor på ett vetenskapligt vis.

– Jag har framför allt varit intresserad av vetenskapen som metod, att formulera en fråga och lösa problem på vetenskapligt vis. Men sen, att skriva som författare, det är också roligt.

Kristina, däremot, har alltid varit intresserad av historien och dess människor. Som liten ville hon bli arkeolog, jobba på museum, eller bli författare.

– Jag älskar biografier, om alla sorters människor, historien som ren underhållning!

– Det pratade vi om när vi träffades, att för mig är det existentiellt, mitt historieintresse är ett sätt att förstå mig själv i världen, i tiden, mitt sätt att tänka och förstå.

– Och jag tycker om människors historier, säger Kristina.

– Vi har olika ingångar i det historiska huset, men träffas i de historiska rummen, tillägger Bo.

Foto: Stefan Tell

Favoritepoker

Om ni måste välja en historisk epok, vilken är den roligaste i Sveriges historia?

– 1500-talet, säger Bo snabbt. Det har kommit i skymundan, i bakvattnet på alla medeltidsveckor. 1600-talet var stormaktstiden, men 1500-talet, med Gustav Vasa-familjen och allt som hände är som hämtat ur en Shakespearepjäs. Allt finns där. En galen kung, mord i Uppsala, ett eventuellt brödramord med mera.

– 1700-talet, säger Kristina. Alla brev, dagböcker, tidningar och pamfletter, det finns ett överflöd av kunskap och detaljer från den tiden. Som arkeolog är jag hänvisad till gravar med rostiga föremål, som historiker har jag tillgång till det skriftliga materialet och då är 1700-talet en spännande och märklig tid.

Mycket om krig

Det känns som historien ofta handlar om män och krig, och inte så mycket kvinnor, stämmer det?

– Ja, jag försöker ofta sälja in idéer om hur föräldrar och barn hade det under den här tiden, till exempel 1700-talet, men jag får nästan alltid nobben. Andra världskriget är det man vill ha, säger Kristina.

– Och Adolf Hitler på förstasidan, inflikar Bo.

Hans erfarenhet från arbetet på Världens historia på SVT är densamma. Andra världskriget och olika kungar genom historien ligger i topp, tvåa kommer stormaktstiden, sedan kanske riddare och vikingar.

Är det för att andra världskriget ligger relativt nära i tiden?

– Ja, kanske det, och att du kan få en så detaljerad bild av vad som hände då. Med modern teknik kan man lägga på färg på gamla filmer och genom läppavläsare har man sett vad som sägs och kan till och med lägga på ord. Man har skådespelare som säger det som personerna sa då, berättar Bo.

Hur är det egentligen, lär vi oss av historien?

– Det vi kan lära oss är att saker sker så plötsligt. Jag pratade med en kvinna som var 100 år och som satt i koncentrationsläger under andra världskriget. Hon berättade om den plötsliga förändringen från att ha varit en vanlig tonårstjej till två, tre år senare då pappan var mördad och de befanns sig i ett ghetto i Polen, berättar Kristina och menar att lite av detta har även vi i Sverige sett på senare år. Med en plötslig pandemi, kriget i Ukraina och varningar om att nu kan Sverige snart bli attackerat.

– Var är vi om två år? Det vet vi inte. Det vi vet av historien är att fred är ett undantagstillstånd.

HEMKÄR. Hemmet i Vallentuna är en plats för kreativitet. – Vi har byggt ett bibliotek utanför huvudbyggnaden. Det är vårt drömställe. Jag försöker sitta där mycket och skriva, men det är lite kallt nu på vintern, säger Bo Eriksson. Foto: Stefan Tell

Hoppet lever

Bo säger:

– I efterhand frågar man sig, hur kunde det bli så? Alla tecknen fanns där. Ändå kom det som en överraskning för de som levde då. Ta Marie Antoinette till exempel. 1789 bodde hon på slottet Versailles, fyra år senare var hon halshuggen. 1520 var det Stockholms blodbad, tre år senare var Gustav Vasa kung.

– Man blir deprimerad som historiker, men känner samtidigt en extrem tacksamhet över att man äter sig mätt och har tak över huvudet, säger Kristina.

– Mitt svar nu är nej, vi lär oss inte av historien generellt, för vi ser det som att historien ska lära oss det bra, att våra misstag inte ska upprepas. Men det finns alltid dem som hittar det dåliga och inspireras av det, säger Bo men tillägger också:

– Även positiva saker händer snabbt. Sovjetunionens kollaps, Berlinmurens fall. Det gick på bara några månader. Så vi ska inte ge upp hoppet.

Anneli Leijel

anneli@vallentunanya.se