Lindholmens framtid – landsbygdsidyll eller tätort?

Av Loke Johansson

bostadsområden? Den frågan återkommer när tidningen besöker Lindholmen, där fler mötesplatser, en större matbutik och bättre tillgång till sjöarna är några av önskemålen.

– Min stora drivkraft är att den här idyllen ska bevaras, säger Lindholmsbon Gunnar Werner.

Jag har nästan svårt att föreställa mig att det är här i krokarna som så pass viktiga delar av kungariket Sveriges historia har utspelat sig när jag kliver av tåget vid Lindholmens station. Det är centralorten i kulturlandskapet som omfattar Markim och Orkesta socken och jag är här för att leta efter folk.

Här ligger medianinkomsten enligt pinfärsk statistik på över 36 000 kronor i månaden och bara 1,8 procent är arbetslösa. Nu ska vi inte fastna i statistik, men den säger ändå något om ett välmående valdistrikt i Vallentuna. Och statistiken går ganska väl ihop med känslan jag får när jag möts av de röda och nästan irriterande pittoreska radhusen som välkomnar mig in i samhället jag idag är här för att lära mig mer om.

I CENTRUM. Lokala mataffären, med frisörsalongen vägg i vägg. Foto: Loke Johansson

SMÅSTADSCHARM. "Bullerbykänslan man möts av när man kommer in tycker jag gör Lindholmen rättvisa", säger Gunnar Werner. Foto: Loke Johansson

Jag knallar norrut på Lindholmsvägen, förbi raden av äppelträd, och är snart framme vid Gustav Vasaskolan som år 2031, om allt går enligt plan, ska rivas och bli en helt ny grundskola med plats för 375 elever. En monstersatsning där investeringsanslaget uppgår till totalt 450 miljoner kronor enligt kommunplanen.

BYKÄNSLA. Äppelträd längs gångstråket intill Lindholmsvägen. Foto: Loke Johansson

Lite längre fram kommer jag till den lilla lokala Ica-affären. Eller ”den naturliga mötesplatsen”, som flera här beskriver den. Det här är verkligen en charmig mix mellan centralort och landsbygd, tänker jag.

Större mataffär ochkvarterskrog

En som verkligen har funnit sig till rätta här är Gunnar Werner. 2018 gick flyttlasset från gården i Frösunda, där han under 24 år födde upp, tränade och tävlade med islandshästar.

– Sedan hittade vi det här huset i Lindholmen, som vi tycker är vårt lilla paradis. Härlig atmosfär, god gemenskap. Jag trivs storartat och kan inte tänka mig att bo någon annanstans, säger Gunnar.

Och även om han stortrivs finns det några saker han gärna skulle se mer av. Den lokala mataffären beskrivs som sagt av många som en mötesplats, och när man kliver in är det lätt att förstå varför. Här ryms mataffär och allt-i-allo-butik på samma gång. Utbudet känns nästan som i ett helt varuhus, fast på betydligt färre kvadratmeter.

TRYGGHET. Typiska Lindholmshus välkomnar en in i orten. Foto: Loke Johansson

– Men butiken lider av växtvärk och behöver bli större. Många människor har flyttat hit och den är alldeles för liten. Den skulle behöva byggas ut. Dessutom behöver vi fler mötesplatser, säger Gunnar och ger ett önskemål:

– Jag skulle vilja att det fanns en kvarterskrog här. Min dröm sedan jag flyttade hit är att det skulle finnas en i stationshuset. Det hade varit helt underbart.

Lunchpaus på Vasakullen

Nedanför blytunga ekar, som sett generationer av Vallentunabor och nyfikna turister känna historiens vingslag, ligger rösen och ruinresterna vid Vasakullen. Frågar man en Vallentunabo var Gustav Vasa föddes svarar denne troligtvis här. Frågar man en Österåkersbo blir svaret sannolikt Rydboholms slott. Frågar man en expert blir det tråkiga svaret att det inte går att säga med säkerhet var han föddes.

UTFLYKT. Badklippan vid Lillsjön, som blivit tätare på näckrosor nu på sensommaren. Här finns önskemål om att det ska bli en "ordentlig" badplats. Foto: Loke Johansson

Oavsett vad är Vasakullen ett perfekt ställe för lunchpaus innan jag träffar Ulf Carnby. Han är inbiten Lindholmsbo och har genom åren hunnit med en hel del föreningsengagemang. Bland annat ordnade han Krogrännet, skridskoloppet från Kvarnbadet till Stallmästaregården i Brunnsviken, som lades ner i slutet av 2010-talet.

Idag är han istället aktiv i Täby Orienteringsklubb, men Lindholmen har han aldrig lämnat. På hans önskelista finns bland annat att man tillgängliggör Lillsjön mer.

– Att man fixar en ordentlig badplats så även små barn kan bara där. Sedan håller jag med om träffpunkter. En restaurang eller pizzeria hade vi behövt.

Men Ulf Carnby ser mer utvecklingspotential när det kommer till serviceutbudet.

– Det borde finnas en ungdomsgård eller liknande, en plats där unga kan samlas utanför skolan. Och ett äldreboende eller seniorlägenheter. Det borde finnas i varje kommundel, så att folk som har bott i sin ort hela livet kan få åldras där också, säger han.

”Den lindholmska idyllen”

På väg från Vasakullen slår jag mig i slang med en man som inte är så pigg på att vara med i tidningen, men gärna pratar med mig om varför han bosatt sig med sina två barn här i Lindholmen. Det är känslan av att få det bästa av två världar: närheten till Vallentuna centrum och butikerna som finns där, men samtidigt naturen runt knuten och känslan av att vara ute på landet. Sädesfält i vinden och bullerbykänslan av att ta den skramliga cykeln ned till sjön.

Just den känslan verkar få många att vilja bo kvar här, men den gör också Lindholmen attraktivt för familjer som flyttar hit. Balansen mellan centralort och landsbygd – ”den lindholmska idyllen” – är något som måste tas om hand, tycker Gunnar Werner, som hellre vill se mer radhus och småskalig bebyggelse som passar in i det Lindholmen som redan finns. När planerna på ett större bostadsområde på andra sidan Gustav Vasaskolan presenterades för en tid sedan engagerade han sig kraftigt mot dem.

– Problemet enligt mig är inte att man bygger bostäder i sig. Det jag reagerar emot är att det inte går att bevara den lindholmska idyllen om man bygger hus som inte passar in. Jag är glad att det inte blev något av de där planerna då, och jag hoppas att man från kommunens sida har respekt för det som Lindholmen är idag, säger Gunnar.

Men vad som egentligen ryms i den lindholmska idyllen verkar det råda delade meningar om. Ulf Carnby håller inte med om att man ska vara lika försiktig med att bygga nytt.

I NATUREN. Ulf Carnby arrangerade Krogrännet, det långlopp på långfärdsskridskor som gick från Vallentuna och söderut mot Stockholm via bland annat Vallentunasjön, Norrviken, Edsviken och Brunnsviken. Foto: Loke Johansson

– Jag vill att det ska bli mer bebyggelse där skolan ligger. Jag vill att det ska bli fler lägenheter dit unga kan flytta och för äldre, ifall man inte orkar sköta om sitt hus längre men ändå vill bo kvar i Lindholmen.

Är du inte rädd för att den idylliska bilden som alla pratar om ska förstöras om man bygger lägenhetshus och pizzeria?

– Nej, men det är 2026 nu. Det finns andra behov. Ska vi få mötesplatser och människor som flyttar hit får vi inte vara för rädda för nya saker, säger Ulf.

Eldsjälar behövs

Jag är på väg upp för att avsluta mitt besök i Lindholmen i Orkesta bygdegård. Där träffar jag Lise Nelzén, ordförande i hembygdsföreningen, och det märks snabbt att kulturlandskapet och besöksnäringen här i krokarna ligger henne varmt om hjärtat. En stor fråga för henne visar sig vara något betydligt mer vardagligt: skötseln av hembygdsföreningens fastighet.

KÄMPAR. "Vi har så otroligt mycket potential ute i Vallentunas landsbygd", säger Lise Nelzén. Foto: Loke Johansson

– Folk har liksom inte den tiden, och idag kan vi inte sköta om fastigheten i den mån det krävs. Jag driver jättegärna verksamheten här, men det ska klippas gräs, målas fasad och bytas fönster. Det är det man kan hålla i och en så pass stor utmaning att det handlar om föreningens överlevnad, säger hon.

Det visar sig vara ett återkommande tema när jag besöker mindre orter runt om i kommunen. I både Brottby och Kårsta har jag hört samma sak: det är svårare att hålla föreningslivet vid liv än det var förr. Dels på grund av dålig återväxt, dels för att människor helt enkelt inte har tid att lägga kväll efter kväll på ideellt arbete.

För att både föreningar och företagare ska kunna överleva på landsbygden, och för att de här delarna av kommunen ska bli mer attraktiva att besöka, tror Lise Nelzén att samarbetet mellan föreningsliv, kommun och näringsliv behöver bli ännu bättre.

– Vi behöver en gemensam evenemangskalender och ett organiserat informationsutbyte mellan aktiva föreningar i Vallentuna. Det som jag upplever har varit fel är att föreningar har haft möten med kommunen, men näringslivet har jobbat för sig. Här behövs det överlappning och mer organiserat samarbete.

När jag spatserar tillbaka till tåget tänker jag på när jag var liten och åkte till Lillsjön för att bada. Då fanns många av dessa hus inte här, och varje gång jag återvänder hit tycks något nytt vara i görningen.

Det ska bli spännande att se hur Lindholmen utvecklas. Om det blir den där lilla bullerbyidyllen med röda hus och äppelträd, om större bostadsområden växer fram tillsammans med restauranger och affärer. Kanske går det att få båda?