”Vilken jävla grej jag varit med om”

Av Jonny Andersson

För nio månader sedan var framtiden oviss. Guillain-Barrés syndrom slog ut stora delar av Sebastian Winthers kropp och tvingade honom till månader på Aleris Rehab Station i Frösundavik.

Nu promenerar han flera kilometer i veckan och siktar mot ett mål som förra hösten hade känts omöjligt – att stå på startlinjen i Brottbyrundan.

– Klockan tio vid Kvarnbadet, det är bokat. Perfekt.

När Sebastian Winther säger det hörs något som saknades när vi möttes på rehabstationen i Frösundavik i oktober förra året: framtidstro.

Då var den tidigare fotbollsmålvakten och ledarprofilen inom Vallentuna Fotboll, sedan några år sportchef i Hanvikens SK, fylld av frågor kring sjukdomen som drabbat honom och hur livet skulle påverkas framöver. Läkarna misstänkte Guillain-Barrés syndrom, en neurologisk sjukdom där immunförsvaret angriper kroppens perifera nerver.

OGILLAR PAUSER. När 29-årige Sebastian Winther kommit ut på sina promenader vill han helt inte pausa. Då blir han snabbt stel och det tycks Bim medveten om. Foto: Jonny Andersson

MENTALT TUFFT. Bara att komma över till sängen var hel "helt företag" första tiden. Foto: Roffe Andersson

I T-shirt och shorts

Han skulle kämpa, det var löftet han gav familjen, vännerna och alla i sin närhet.

När han, hustrun Louise och hunden Bim denna soliga förmiddag kommer över gång- och cykelbron från Östergården mot Kvarnbadet går det inte att ta miste på glädjen. Han vinkar och leendet är brett.

Det pannben han tidigt fick beröm för har samtidigt varit både en styrka och en fälla.

Från att 20 meter med rollator kändes som ett maratonlopp kunde han den 25 november ta sina första steg utan kryckor. Men träningsivern hade ett pris. Belastningen ledde till två stressfrakturer i vänsterfoten.

– Jag fick pjäxa, säger han irriterat.

Han stannar upp ett ögonblick.

– Härom dagen satt jag och kollade på bilder. Då var känslan: vilken jävla grej jag varit med om. Chocken har egentligen precis lagt sig. Att bara kunna gå ut och gå några kilometer, det är ju...

Orden hänger kvar i luften.

SAMTAL. På en bryggbänk inid Vallentunasjön berättar Sebastian att han senaste fem veckorna gjort sig av med åtta kilo. Foto: Jonny Andersson

Träning kräver planering

Sebastian väger sina ord för att rösten inte ska spricka.

Han går idag utan rollator, men det finns fortfarande mycket han inte klarar av. Kroppen är inte återställd.

Främst är det lederna, särskilt hälsenorna, som begränsar honom. Ibland får han korta av sina promenader och han behöver planera dagarna noggrant. En längre morgonpromenad kan innebära att han inte orkar någon annan fysisk aktivitet senare samma dag.

– Vad är att vara återställd utifrån var jag var? Balansen spökar väl lite då och då. Roterar jag åt sidan är känslan att jag tappa balansen. Men det är en träningsfråga. Hoppas jag.

Han ler.

– Vissa mornar kan jag känna ”shit” när jag svingat mig upp ur sängen. Sådant man gjorde av bara farten förr och nu kan göra igen. Det lilla i vardagen kan kännas stort.

SPRINGER. När han har en bra dag är den här bron en del av löpsträckan Sebastian tar under sina promenader. Foto: Jonny Andersson

Lopp i sikte

Det är bekräftat att Sebastian drabbades av en atypisk form av Guillain-Barrés syndrom. I hans fall började symptomen i ansiktet, inte i ben och fötter som är vanligast.

Återhämtningen kan ta allt från månader till flera år.

Fysiskt går utvecklingen framåt, men mentala svackor kommer fortfarande. Bland annat därför att den senaste magnetröntgenundersökningen inte visat någon egentlig förbättring.

Samtidigt finns ett tydligt mål. 12 september avgörs Brottbyrundan. Då har det gått ett år och fyra dagar sedan han lades in på Aleris Rehab Station.

– Jag ska i alla fall försöka stå på startlinjen, säger han.

Efter en halvtimmes promenad längs Vallentunasjön viker han av mot Vallentuna centrum.

För ett år sedan kämpade han för att kunna gå några meter med rollator.

Nu blickar han mot ett motionslopp.