Veronica: ”Stallet har varit min räddning”

Veronica: ”Stallet har varit min räddning”

NATURLIGA AVSTÅND. Stallet är en plats där det inte krävs så många coronaåtgärder. ”Det är normalt med avstånd i stall, hästarna ska inte komma för nära varandra”, säger Kristin Pettersson som är stallchef på Vada prästgård. ”Jag har inte längre någon man som säger ”du skulle ju bara vara borta två timmar”, så det blir lätt många timmar i stallet”, säger Veronica Strand.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Veronica Strand är 69 år och har flera sjukdomar. Alltså skulle hon varit dömd till ett ganska ensamt liv – om det inte vore för stallet.

På Vada prästgård står Helge, 16 år och väntar på sin matte Veronica Strand, 69 år. Hon tar in sin häst och tar av det tjocka vintertäcket för att kunna borsta. I stallet finns också stallchefen Kristin Pettersson och stallkompisen Jennie Löfdahl.
– Genom att vi är i en öppen miljö kan vi fortsätta utnyttja stallet som vår hobbyplats trots corona, säger Veronica.
Hon har flera underliggande sjukdomar, och avslutade sin anställning som lågstadielärare i mars när coronan kom. Men till stallet har hon kunnat åka.
– Ja, trots min ålder och mina krämpor. Stallet har varit min räddning. Jag kommer att fortsätta så länge jag orkar åka hit, säger Veronica.

Spräckte mjälten
Men det är inte bara att stallet är en miljö med gott om plats att hålla avstånd. Veronica uppskattar också att åldrarna är så blandade.
– Jag är äldst och yngst är en 10-årig ryttare. Här umgås man över generationsgränserna. Jag är så ödmjuk och tacksam över att få vara i den här miljön.

Att ha egen häst har inte varit en självklarhet för Veronica. Hon började på ridskola när hon var åtta men ramlade av som tioåring – och spräckte mjälten.
– Tror du att jag fick rida mer efter det?

Men inför 40-årsdagen önskade sig Veronica en resa till Hawaii, eller en häst.
– Jag fick en resa till Hawaii, och köpte mig en häst. Jag hade mycket att ta igen så jag tävlade både hoppning och dressyr. Jag har alltid älskat djur och drömde som liten om att ha en häst i garaget.

Påtaglig vilja att hjälpa
Men ridning är inte gratis, för att uttrycka det milt. Veronica har dragit in på klädshopping och jobbat efter pensionsåldern för att ha råd.
– Och så står jag i ett kollektivstall (där stallgästerna själva sköter om allt som har med hästarna att göra) ganska långt från stan.

Kollektivstall sägs ha många konflikter, eftersom det saknas en riktig ”chef”. Men på Vada prästgård är det Kristin som bestämmer, och det har fungerat mycket bra enligt Veronica.
– Hon är kunnig, diplomatisk och vänlig, säger Veronica.

Kristin tror att det handlar om att kombinera fasta rutiner med vilja att lyssna.
– Det måste finnas en fast grund, för alla hästägare har egna åsikter. Men man måste också kunna diskutera och lyssna på förslag, säger Kristin.

Att stå i kollektivstall där man förväntas jobba med att till exempel ge hästarna mat och släppa ut dem i hagen är extra sårbart i coronatider.

Vem ska ta hand om hästarna när matte ligger på intensiven? Men på Vada prästgård är viljan att hjälpa påtaglig. Den som inte mår bra behöver bara skriva det i Facebookgruppen innan många stallkompisar erbjuder sig att hjälpa till.
– De behöver inte be om hjälp, folk erbjuder sig ändå, säger Veronica.

Dela artikeln här:

Hege Hellström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *