Pizzeria med gott hälsotänk

Av Lunchpatrullen

Även om pizzeriorna tycks ha avlöst varandra sedan Club Nordin huserade här någon gång på 80-talet är det nog ingen av dem som har hetat Pizzeria Constantinopel, tänker jag när några rader ur en gammal schlager från slutet av 50-talet plötsligt börjar ljuda i huvudet. Istanbul was Constantinople, Now it’s Istanbul, not Constantinople...

Så, vart är vi på väg? Jo, till Pizzeria Istanbul på Teknikvägen 3A, en cirka sex-sju minuters promenad från Vallentuna centrum.

Jag granskar misstänksamt alla fönster som vetter ut mot gatan innan vi med viss tvekan stiger in genom dörren. Jag har nämligen varit här en gång tidigare för många år sedan, kanske 10-12, men jag minns det ändå som det vore igår. Pizzeria även då men i annan regi, namnet kommer jag inte ihåg. Det som mötte mig den gången var tre skotthål genom ett av fönstren, där glasskärvorna i den spruckna rutan nödtorftigt hölls på plats av tejpremsor som löpte kors och tvärs.

Idag ser det helt annorlunda ut. Fönstren är sedan länge utbytta och inne är det fräscht och ser nyrenoverat ut.

Mycket av det som lagas och serveras här vittnar om influenser från stora delar av världen, och även om inte alla rätter ingår i själva lunchen finns det mer än tillräckligt att välja mellan för att man ska drabbas av beslutsångest: pizzor (19 st), thai- och wokrätter (12 st), alla pastarätter (utom de med oxfilé), sallader och kebabtallrikar.

Pommes frites och bearnaisesås är ett vanligt tillbehör till många av dem, vilket dock inte är någon favorit hos vare sig mig eller lunchsällskapet.
Själv är jag mer en fisk-människa, så jag bestämmer mig för rödspätta med vanlig kokt potatis och remouladsås, medan sällskapet väljer en pasta carbonara.




Medan vi väntar tuggar vi i oss av den goda vitkålssalladen tillsammans med nybakade varma pizzabröd. Salladen är mild utan att vara mesig, men inte heller så där sur och vinägerstark som ofta kan vara fallet.

Bakom disken råder febril aktivitet och personalen skyndar in och ut ur köket med pizzakartonger och matlådor som lämnas över till gäster som väntar på sina take away-luncher.

Det är en ganska lång väntan innan vår mat äntligen står på bordet, men den som väntar på något gott, osv.... Pastan med tärningar av stekt, rökt fläsk serveras i en djup tallrik med en äggula i sitt skal på toppen. En något “brun” anrättning, som dock får högsta betyg vad gäller smaken av mitt sällskap. Efter en stunds njutningsfullt ummande, smackande och himlande med ögonen kommer så det förlösande svaret på den annorlunda färgen: “Fiberpasta! Det måste vara fiberpasta som ger den bruna färgen, och i så fall bör det ge ett extra plus i protokollet för gott hälsotänk.”

Upptagen som jag är av att se hur personen tvärs över bordet njuter av sin carbonara glömmer jag nästan bort min egna maten som ställts framför mig. En avlång tallrik med en sallad av isbergsdito, skivade tomater och strimlad rödlök prydligt upplagt i ena änden av fatet, potatisen i klyftor i den andra och i mitten tronar rödspättan tillsammans med en citronklyfta.




Remouladsåsen serveras i en skål vid sidan om. Allt mycket snyggt och aptitligt.
Panerat kan vara fantastiskt gott men också alldeles förfärligt. Och den här rödspättan är inte någon som trängts och varmhållits på en plåt med andra spättor. Den här kommer direkt från stekpannan, gyllenbrun och krispig så att det riktigt knastrar när man skär genom det heta höljet, med ett mört fiskkött där under. Panerad fisk när den är som bäst.

På sin hemsida skriver restaurang Istanbul att all mat på restaurangen lagas från grunden på råvaror av god kvalitet, och efter att ha ätit deras carbonara och panerade rödspätta kan vi skriva under på att det inte bara är fagert tal utan är på riktigt.

Lunchpatrullen