Krigsmolnen har blivit mörkare

Av Jonny Andersson

Att Ukrainas armé tvingat ryska soldater till reträtt mildrar inte rädslan och ångesten som Vallentuna KK-tränarna Vyachek Chiliy och Olexandra Sechyna dagligen upplever.

När vi (Vallentuna Nya) i ett tidigt skede av Rysslands invasion träffade konståkningstränarna Vyachek Chiliy och Alex Sechyna var de chockade över utvecklingen i Ukraina. Alex försökte då hindra tårarna. Nu, snart åtta månader senare, håller hon inte tillbaka oron, sorgen och tårarna.

Hennes halvsyster förlorade nyligen sin man och systern kan inte lämna landet eftersom hon behöver ta hand om sin 80-åriga mor.

– Min syster är nedbruten, jag kan inte sluta tänka på hur hon mår, säger Alex Sechyna och tillägger:

– Jag vill tillägga att ukrainska folket inte enbart lider. Befolkningen försöker jobba och betala skatt för att supporta sitt land.

Alex berättar om sin bästa väninna som utan medicinsk utbildning gått in som volontär inom sjukvården och dagligen tar hand om skadade och nyopererade. Väninnan har i över 20 år samlat på exklusiva dockor, dessa säljer hon nu för att köpa gevär och andra vapen till de som försvarar Ukraina, sina hem och liv.

Att det i vissa regioner vänt och att ukrainska soldater där återtagit kontrollen över byar och städer, ser Vyachek Chiliy inte odelat positivt på. Han befarar att det skapar panik bland ryssar.

– Och vad händer då? säger han.

Föräldrar och syster kommer
Något dygn efter att Ryssland i februari hade inlett invasionen såg han på ryssar och ukrainare som ett folk. Som systrar och bröder. I dag vacklar han även om han tror, hoppas och vet att många ryska medborgare avskyr kriget, men att allt för få törs protestera.

– Vi ser att många försöker fly från Ryssland, att de förstått krigets konsekvens och inte vill delta, men tyvärr finns det också många sympatisörer.
Minst en gång per dag, ofta fler gånger, har Vyachek kontakt med sin familj och kan berätta något som personligen glädjer honom och hans familj. Går allt som planerat kommer hans far, mor och syster till Vallentuna inom kort.

– I mitten av oktober om allt går väl, säger han men påminner samtidigt om att befolkningen i Ukraina saknar skydd mot plötsliga missilattacker.

”Måste leva i dag”
Alex Sechyna berättar att de just denna morgon nåtts av nyheter om bomber över staden Zaporizjzja, endast sju mil från deras hemstad Dnipro och beskriver ett ”vackert torg som delvis blivit ödelagt" enligt bilder hon sett.

– Alla behöver känna sig behövda. Jag vet inte vad Sverige och övriga länder mer kan göra än de gjort. Men ta emot fler och ge dem sysslor, att vara behövd mår alla bäst av, säger Vyachek Chiliy.

Om en halvtimme ska Vyachek och Alex vara ute på isen för att ta emot Vallentuna KK:s åkare. Blir timmarna med barnen en frizon från tankar och oro, eller?

Vyachek vilar på svaret en stund.
– För det mesta går det bra, vi bryr oss om åkarna och är här för deras skull. Vissa dagar är det jobbigare, men jag har insett att vi måste leva i dag för i morgon kanske vi inte gör det, säger han.

Med deras omskakande situation i åtanke är det fantastiskt att sedan se hennes och hans leenden och klappar på åkarnas huvuden och axlar när träningen är i gång. Om så bara för några timmar skingrar konståkning tankarna.

Jonny Andersson
jonny@vallentunanya.se