Ett välkänt leende lämnar Ica Kragsta

Av Loke Johansson

I personalrummet på Ica Kragsta står Maria Bjurefors, gråtmild över att behöva säga hejdå till kollegorna och kunderna som hon år ut och år in mött med ett brett leende vid grönsaksdisken.

– Det är en helt obeskrivlig känsla, säger hon.

Det är en märkbart tagen Maria som kliver in i personalrummet fredagen 6 februari och kramar om sina kollegor. Och att kunna sätta ord på känslan av att kliva av det hon gjort nästan varje dag sedan september 2001, tycks inte vara helt lätt.

– Det blir så känsligt, säger Maria och ler genom tårarna.

– Jag måste någon gång gå i pension, men det är vemodigt att sluta. Jag har försökt trappa ner successivt, just för att inte känna smärtan så tvärt. Men nu känner jag att det är dags att lämna, säger hon.

I över två decennier har hon byggt relationer med Vallentunaborna, och barnen som hon en gång såg klampa in i butiken med leriga stövlar, har i dag vuxit till personer med egna jobb, bolån och leasingbilar.

Och när tidningen frågar vad hon kommer sakna mest efter 24 år, är det tydligt att dessa ungdomar och elever från alla närliggande skolor, kommer finnas kvar i hjärtat länge.

MINNS. Maria minns sin första dag i butiken väl. Då jobbade hon i charken, skivade salami och lagade den klassiska Kragstagulaschen. Foto: Loke Johansson

– De har betytt väldigt mycket, och jag har skaffat en fin relation till dem. Vi har alltid pratat om högt och lågt, och jag har exempelvis sagt till när borde äta frukost när de kommit in i butiken för att köpa läsk och munkar på morgonen.

Hon skrattar till.

– Jag har verkligen försökt se alla ungdomar. Titta dem i ögonen, prata med dem. Det har lett till ömsesidig respekt och fina relationer och jag känner att jag har fått bli som en slags bonusmormor till många av dem.

Hur är det att se barn växa upp på det sättet?

– Oj det går inte att beskriva. Jag kan liksom inte förstå var tiden flyger iväg.

– De är så här små, (säger Maria och visar glipan mellan tummen och pekfingret), och plötsligt kommer de in i butiken med sina studentmössor på. Då tänker man: ”Herregud! Hur gammal är jag egentligen?” säger Maria och skrattar.

TEAM. Kollegorna i matbutiken tackar Maria för ett kvarts sekel av trogen tjänst. Foto: Loke Johansson

”Kommer vara saknad”

Jesper Carlsson, butikschef, säger att Maria skinit upp många dagar med sin närvaro.

– Hon är ett sånt där ansikte som alla känner igen. Hon pratar med alla, sprider energi och det är helt enkelt väldigt lätt att tycka om henne, säger Jesper.

Men nu väntar helt enkelt ett nytt kapitel för den nyblivna pensionären, och med det frigörs en hel del tid.

– Nu ska jag vara med mina barn och barnbarn och kunna resa närsom helst utan att behöva be om lov. Det är vad jag ska göra.

Kommer du sticka in huvudet här ibland och kolla att allt står rätt till i grönsaksdisken?

– Haha, jag tänker i alla fall titta in och hälsa på mina kollegor ibland, avslutar hon.