Forskare om relationer i skolan

Av Nora Andersson

Snart är det dags för skolstart. En tid som till synes präglas av kunskap och läxor, men som för många handlar mer om relationer. Att vara eller inte vara – det är frågan när det kommer till popularitet och vänskap.

– När våra hjärnor jobbar med relationer är det mycket mer komplext än att lösa ett mattetal. Därför krävs tid, energi och respekt för de här frågorna, säger Mimmi Norgren Hansson, före detta lärare och numera forskare på ämnet.

Det är nästan omöjligt att minnas sin högstadietid utan att tänka på vilka vänner man hade, eller avsaknaden av de man inte hade. Skoltiden är till stor del relationell och när man befinner sig mitt i stormens öga kan det kännas som en outgrundlig gåta. Varför fick jag vara med igår och inte idag? Varför skrattar alla åt någon annans skämt, men inte mitt? Varför är jag töntig och någon annan populär? Någon som har studerat detta utifrån är forskaren Lina Lundström. För några år sedan följde hon en högstadieklass under tre terminer med målet att förstå hur vänskap formas och ser ut – vilket resulterade i avhandlingen “Att göra vänskap” vars aktualitet sträcker sig genom både tid och rum.

Det kanske viktigaste Lina Lundström upptäckte var vännernas betydelse för eleverna och den tid och energi som de därför tillägnade dem. Relationsarbetet pågick hela tiden – under luncherna, rasterna och lektionerna. Men det formades inte hur som helst, utan det fanns tydliga regler. För vilka som fick bli vänner med vilka och hur detta skulle gå till.

Kärt barn har många namn. Vi alla minns säkert vilka de “coola”, “populära” eller “balla” var i klassen. I sin avhandling liknar Lina Lundström denna grupp vid lokala kändisar. De bestämmer inte bara de sociala reglerna, utan dess inbördes intriger följs också av resten av klassen – de så kallade åskådarna. I den klass som Lina Lundström följde fanns en underförstådd regel att de med hög status bara kunde bli vän med andra av lika hög status. Det innebar att de med låg status egentligen inte hade någon chans, även om de lärde sig att behärska de sociala koderna precis lika bra som de med högre status.

KOMPISAR. Att höra bra saker från en person som man uppfattar som en kamrat kan vara extra viktigt. Foto: Adobe

Tack och lov finns det ljusglimtar i hennes avhandling. När klassen delades upp i grupper hände något. Då upptäckte hon att de med högre status och de med lägre status plötsligt kunde finna varandra. Det vill säga när publiken inte kunde döma dem.

En nyare avhandling på samma ämne är “Berättelser om omsorg: omsorgsetikens kritiska potential i skolans värdeförmedlingsuppdrag” av Mimmi Norgren Hansson. Även hon har studerat vänskap och utanförskap, fast i en mellanstadieklass.

– Man tänker ofta att vänskap är något som uppstår mellan två personer, men i skolans sociala gemenskap är det mycket mer komplext än så, säger hon.

Utanförskap

Vi pratar ofta om hur vi bör bete oss för att fungera i sociala sammanhang. Vad som är önskvärt och inte. Det vill säga den sociala kompetensen. Inte sällan tror vi att det är den som är bristande när någon hamnar utanför, men med Lina Lundströms avhandling i åtanke förstår vi att det också kan vara maktstrukturer som avgör om barnen får vara en del av gemenskapen eller inte. Även Mimmi Norgren Hansson vill flytta fokus från individen till gruppen.

– Det är otroligt svårt att veta varför någon hamnar utanför, det kan vara många olika anledningar, men jag tror att vi har en tendens att tänka på vilka problem det enskilda barnet har. Där tror jag att man måste backa och även titta på gruppen, vad är det som gör att det här barnet i just den här situationen har svårt att bygga relationer med just de här andra barnen?

För att förstå utanförskap menar Mimmi Norgren Hansson att man måste nyansera bilden av vad goda vänskapsrelationer är. Enligt henne förutsätter vänskap också att vissa hamnar utanför. Självklart ska inga barn behöva vara ensamma, men om alla gör allt för alla kan man inte längre kalla det vänskap.

– En vänskapsrelation bygger på att man gör saker för sina vänner som man inte gör för andra. Till exempel om jag tröstar min vän så blir det omsorg genom att jag tröstar min vän men också genom att jag inte tröstar andra, säger hon.

UTANFÖR. Många upplever stärkt gemenskap genom att exkludera andra. Ett klassiskt exempel på att höja sig själv. Foto: Adobe

Likadant gäller för konflikter. En konflikt kan leda till att två elever stärker sitt vänskapsband, medan det samtidigt kan skada andra elever. Mot den bakgrunden föreslår Mimmi Norgren Hansson att skolan bör förflytta fokus från konflikt till omsorg – och inte minst att uppmuntra barnen till att även förstärka varandras positiva upplevelser.

Relationer viktigare än handlingar

I skolans värdegrundsarbete kan man antingen välja att prata om vilka handlingar som är bra och dåliga, eller så kan man fokusera på att bygga relationer, och Mimmi Norgren Hansson uppmuntrar till det senare. Enligt henne är det oftast inte barnens moral som brister; de vet vad som är rätt och fel. I stället spelar det roll vem det är som gör vad och varför.

– Barnen jag har intervjuat säger entydigt att det spelar roll vem det är som visar omsorg. Om man därför uppmuntrar ett barn att bry sig om ett annat barn utan att de har någon relation blir det inte alltid bra.

Det kan till och med gå snett. Mimmi Norgren Hansson har själv arbetat som mellanstadielärare och hennes erfarenhet är att konflikter ofta grundar sig i att barn söker kontakt, och om barnen i fråga inte har någon relation riskerar sådana kontaktförsök att ytterligare befästa de relationella gränserna.

Genuina vänskapsrelationer verkar vara en förutsättning för att barnen ska kunna visa och ta emot omsorg. Men hur lyckas man egentligen skapa sådana?

Enligt Mimmi Norgren Hansson handlar det om att hitta aktiviteter där eleverna får kliva in som individer och inte som en grupp. Det kan vara detektivgåtor som engagerar alla, men som inte kräver att barnen sedan tidigare har relationer med varandra. Då kan aktiviteten i sig skapa tillfällen för att bygga relationer.

Inte bara lärarna som bedömer

Elever som är ofrivilligt ensamma utsätts ofta för ett dubbelt stigma – samtidigt som de anstränger sig för att få vänner, döms de också av omgivningen för att de inte har några. Ibland kan även föräldrar bidra till en yttre press, medvetet eller omedvetet, och ofta i all välmening. Är man som förälder orolig för sitt barn råder Mimmi Norgren Hansson till att ha en öppen dialog med läraren, men också att inte stressa upp sig i onödan.

– Det är naturligt för barn att gå igenom olika faser och ibland har de svårt att möta sina jämnåriga, men sedan kommer de ofta ikapp varandra. Det är en del av att nyansera bilden av vänskap som något entydigt bra och som ska maximeras, relationer är komplexa och innehåller både fina saker men också saker som kan göra ont för de inblandade.

Har man som förälder i stället ett socialt starkt barn menar Mimmi Norgren Hansson att man i stället kan uppmuntra barnet till att även se dem som är utanför – vilket inte behöver innebära att barnet ska bli bästis med alla i klassen.

– Säg att man är 25 stycken i en klass, då tror jag att det är alldeles för kognitivt krävande för ett barn att ha så många nära relationer, i stället borde man kanske prata med sitt barn om vad som är en respektfull relation som barnet kan ha till alla i klassrummet.

Skolan är för många en krävande tid. Samtidigt som lärarna utvärderar kunskap och förmågor, blir eleverna socialt bedömda av sina klasskompisar. Lika svårt som det kan vara att få bra betyg, kan det också kännas att skaffa och behålla vänner.

– Även om det är ett tufft arbete tror jag att det är viktigare för en elev att få en första vän än att klara alla kunskapsmål, avslutar Mimmi Norgren Hansson.