Uppföljning: Vad hände sedan?

Av Uffe Lindeborg

Leo 2 år hämtades från sitt familjehem i somras. ”Det är som ett öppet sår”, säger familjehemsmamman Caroline.

I somras berättade Vallentuna Nya om hur Leo 2 år, som varit familjehemsplacerad i Vallentuna sedan han var 2,5 dygn gammal, blev hämtad av socialtjänsten i Södertälje och placerad hos en för honom okänd släkting. Hur har det gått sedan dess, har familjehemsföräldrarna Caroline och Martin fått träffa Leo igen? Och står Caroline fast vid det hon sa när Leo hämtades, att aldrig mer vara familjehem igen?

För Caroline och Martin var det inte självklart att bli familjehem, det som förr kallades fosterhem. Först ville de bara vara jourhem. Ta hand om Leo den första tiden. Men så fick de frågan, flera gånger, från socialtjänsten i Södertälje om att bli familjehem till Leo. Eftersom det funkade så bra och det inte var aktuellt varken att placera Leo hos hans nätverk, det vill säga pappans släkt då mamman saknar släkt här, eller hos hans biologiska föräldrar. Till sist sa de ja till att bli familjehem.

”Aldrig mer”

Men så plötsligt, efter två år, ändrade sig socialtjänsten i Södertälje. Leo skulle inte längre få bo med Caroline och Martin och deras äldre barn, utan flytta till sitt nätverk, till sin faster. En person han bara hann träffa två gånger, innan socialtjänsten hämtade honom i Vallentuna den 29 juni ifjol.

– När man blir familjehem, då planerar man för framtiden på ett annat sätt, man blir så sårbar. Man älskar barnet även när det är jourhemsplacerat, men när man blir familjehem, då planerar man framåt, för att det ska växa upp här. Man ska välja skola, ha ett fondsparande, barnet ska ta körkort och så vidare. Man planerar och tänker precis som man gör kring sina egna barn, säger Caroline.

När socialtjänsten hämtade Leo i somras då sa du ”aldrig mer” till att vara familjehem. Nu har det gått åtta månader. Hur tänker du nu?

– Det ska extremt mycket till för att någonsin vara familjehem igen. Nej, inte under de premisserna som är. Då måste det vara andra förutsättningar.

Mediedrev

När Leo abrupt hämtades den 29 juni och placerades hos sin faster, skulle Caroline och Martin få träffa honom igen den 7 juli vid socialkontoret i Södertälje.

– Det spöregnade den dagen. Han låg i vagnen och sov djupt. Vi sa att vi kunde komma tillbaka senare, men det fick vi inte sa socialen.

Sedan dess har de försökt få till en ny träff med Leo, men utan resultat.

– I somras sa socialen att det är för jobbigt för fastern och farbrorn att vi ska träffa honom, eftersom vi har gjort ett mediedrev mot dem. Jag frågade vad det drevet bestod i? Tydligen har det räckt med två artiklar. (En i Länstidningen Södertälje och en i Vallentuna Nya red anm.)

– Enligt socialtjänsten hänvisar fastern och farbrorn också till alla konflikter vi haft. Vilka då, har vi frågat. Men vi har inte fått något svar utan de har hänvisat till mediedrevet.

Fem liknande fall

När Södertäljes socialtjänst ifjol beslöt att Leo skulle flyttas till sitt nätverk var anledningen enligt Caroline att familjehemmet inte kunde tillgodose hans behov av kultur och språk. Sedan dess har det tillkommit en ny anledning, berättar Caroline.

– I det sista samtalet vi hade med dem säger de att vi motarbetade pappans relation med barnet. Det stämmer inte. Vi hade pappan på besök i vårt hem. Vi berättade hur Leo mådde efter umgängena och kontaktade en psykiatriker för att vi ville hjälpa Leo att må bättre och att han och pappan skulle få en bättre relation.

”Vi gör det för barnen”

Under första halvåret 2023 råkade fem familjehem, som fått barn placerade hos sig från socialtjänsten i Södertälje, ut för samma sak. Plötsligt skulle barnen flytta till någon i nätverket, berättar Caroline.

– Vi har uppvaktat regeringen i den här frågan. Vi sitter alla i samma sits, ingen får träffa barnen efter flytten. Vi vill inte att det som hänt oss ska hända andra.

Hon fortsätter:

– Hade vi vetat om i god tid att han skulle flytta, då hade vi jobbat för det. Vi vill veta att han mår bra, men vi vet ingenting nu. Det känns så fruktansvärt orättvist. Han tror att vi har övergivit honom. Det är som ett öppet sår. Vi gör allt för att tänka bra tankar, att vi har gett honom en bra start, en bra grund att stå på. Vi är så ledsna över hur sådant här görs, att fasters och farbrors behov går före Leos. Vi borde nu klassas som hans nätverk och få träffa honom.

Trots sorgen och det som hänt bestämde sig Caroline och Martin för att de ville fortsätta att vara jourhem.

– Det som hänt är inte barnets fel. Vi vill fortsätta att stå upp för barn. Frågan har ställts, om vi skulle utsättas för samma sak, skulle vi då göra det igen? Ja, alla dagar i veckan. Vi gör det för barnen.

Läkeprocess

De tog kontakt med Stockholms stad och berättade vad de varit med om. I höstas fick de ta emot en liten nyfödd flicka. Hon är nu tre månader.

– Vi får se hur länge hon stannar. Vi tar en dag i taget och ger henne en så bra start i livet som vi kan.

Hur var det att ta emot ett nytt barn?

– Väldigt jobbigt i början, men ändå väldigt bra. Vi kan plocka fram alla saker och säger till varann, kommer du ihåg när Leo hade den här när han var liten? Det är en läkeprocess. Det konfronterar sorgen, annars är det lätt att man stoppar undan den då vi själva har stora barn. Ibland är vi ledsna, då får det komma ut, men oftast är vi glada. Vi älskade honom, ville honom det absolut bästa. Det blev inte som vi trodde och det är sorg och ilska blandat.

Anneli Leijel

anneli@vallentunanya.se

Fotnot: Leo heter egentligen något annat.