REPORTAGE 2026-06-25 KL. 08:18

Sherlock Holmes-jobbet i Brottby

Av Victoria Sid

Den ideella föreningen Klockarborgs vänner har lagt ner hårt arbete och mängder av tid på att förvalta två hus från 1800-talet intill Garnsviken i Brottby. Men vad de inte visste då var att de även skulle få lära känna familjen som bodde i husen under 100 års tid.

Sherlock Holmes-jobbet i Brottby
FAMILJEHISTORIEN. Hennes engagemang för Klockarborg tror hon kommer från att hon bott så nära och för att hon känt så mycket för familjen Söderberg när hon grävt i familjens historia. Foto: Victoria Rubinsson

– Vi visste inte vad vi skulle hitta. Vi tyckte bara att det var helt fascinerande, säger Anette Hemberg, ordförande i föreningen.

I utkanten av kyrkbyn Lilla garn i Brottby står Klockarborg i all sin enkla prakt. Två små hus, ett vitt med blåa knutar och ett rött med vita knutar, längst med vägen. Anette Hemberg har varit med sedan starten. Fram till förra sommaren bodde hon med utsikt över Klockarborg och engagemanget har varit stort från hennes sida.

– En del som kommer brukar fråga ”hur är du släkt med de här?”, säger hon och skrattar. Jag vet inte ens så här mycket om min egen familj.

Hon kommer ihåg första gången hon gick in i stugorna 1996.

– Det var verkligen en sådan känsla att de bara hade gått ut, säger Anette som hittade en kopp med utspottat lössnus i botten.

ENGAGERAD. Anette Hemberg har varit med i Klockarborgs vänner sedan starten och är numera ordförande i föreningen. Foto: Victoria Rubinsson

Familjen Söderberg

I de små husen bodde familjen Söderberg, en familj med en syskonskara på tio, varav ett gick bort i späd ålder. När yngsta syskonet bara var sex år hade båda föräldrarna avlidit och syskonen fick ta hand om varandra. Sist kvar blev Nestor som bodde på Klockarborg fram till att han var 90 år, 1976. Men efter honom fanns bara en arvinge, hans systerdotter Ebba. När hon gick bort blev husens framtid oviss tills Klockarborgs vänner, bestående av grannar och ortsbor, räddade husen.

– Vi visste bara att vi ville rädda husen. Vi hade inte mycket från början, det var inte mycket som fanns i lådor och sånt. Ebba hade nog tagit brev och röjt ut, säger Anette.

Men när föreningen fick lådor med gamla brev, dagböcker och handlingar från hembygdsföreningen började de lägga pusslet om familjen.

– Vi gjorde olika kuvert om farmor och farfar, om Klockarborg, om varje syskon och när vi hittade i breven och dagböckerna att nu bor en av systrarna på den här adressen la vi en lapp där i. Så har vi byggt ihop det till det vi kan om familjen.

NIO SYSKON. På Klockarborg bodde en och samma familj under mer än 100 år. Totalt var de nio syskon som bodde på gården och sist kvar blev brodern Nestor. Foto: Victoria Rubinsson

Ni har lagt ett pussel?

– Ja det var ett Sherlock Holmes-jobb, svarar Anette som tillsammans med några få i föreningen byggt ett arkiv och sorterat alla brev, papper och dagböcker.

Var kommer ditt engagemang ifrån?

– Det är väl det att man bott så nära. Jag tror att det är för att jag känner så mycket för den här familjen som vi har läst om och spånat om tillsammans. Sen var det en samhörighet mellan oss också. Fikastunden i studiecirkeln den var helig, svarar Anette leende.

Hopp om nya event

Interiören är intakt efter familjen Söderberg. På byråer står föremål bröderna själva gjort som miniatyrredskap och flaskskepp och på väggarna sitter tavlor med motiv från Lilla garn. Varsamt har föreningen städat stugorna, målat och gjort det som behövts när det kommer till underhåll. De håller även öppet till och från för besök och under flera års tid ordnade föreningen med ett stort firande på nationaldagen. Men föreningen har samma problem som många andra, medlemmarna blir allt äldre och de yngre har varit svåra att få med. I år blev firandet av på nationaldagen.

– Nu när det är 30-årsjubileum då blev det naturligt, så det var kul att det blev sol och fint.

Framåt hoppas Anette att Klockarborg ska få finnas kvar. Hon hade gärna sett att tomten nyttjades likt för några år sedan när kyrkan hade musik i trädgården. Ebba, sista arvingen, önskade att platsen skulle stå till gagn för de äldre.

– Men hon hade nog tänkt att man skulle kunna samlas här. De äldre på bygden, det var ju så hon såg sina farbröder och fastrar som var kvar här då, säger Anette.