Från löphatare till ökenlöpare

Av Victoria Rubinsson

Evelina Sigetty tyckte att joggingrundor var det värsta någonsin. Femkilometersloppen hon sprang i skolan blev nästintill trauman men sedan hände något. Nu väntar 70 kilometer i Jordaniens öken.

– Det finns äventyr på riktigt om man vill, säger Evelina.

I huset i Vallentuna har Evelina börjat få en ordentlig samling medaljer. Att hon skulle bli en löpare var nog inget hon såg komma för några år sedan, men nu har hon bland annat bockat av New York marathon, Sevilla marathon, 100 kilometer i öknen och The big five marathon.

– Jag har varit rätt lat hela livet och knappt rört mig alls. Ännu mindre löpning, det har varit det värsta. Det är ett trauma från skolan när man skulle springa de där fem kilometrarna, säger Evelina.

Allt började när Evelina, hennes bror och mamma anmälde sig till Göteborgsvarvet. På tre månader skulle hon bli en löpare men när hon hade sprungit 700 meter under ett träningspass bröt hon ihop.

– Då hade jag tre månader på mig att träna inför Göteborgsvarvet så det var egentligen då löpningen började och det var fruktansvärt.

Revanschsugen

Efter loppet kände hon att hon ville ha revansch och anmälde sig till New York marathon. Då hade hon redan en följarskara i sina sociala medier efter åren som fotograf åt flera stora influencers och kändisar och började dela sin löparresa.

ÖKNEN. Från att avsky löpning till ultralopp i öknen. På ett och ett halvt år har Evelina Sigetty hittat sin grej. Foto: Victoria Rubinsson

– Jag dokumenterade det och så blev det mitt jobb. Folk älskade det för jag är inte en naturbegåvning. Jag strugglar och är en långsam löpare så jag tror att det blev lite mer mänskligt, säger Evelina.

Under de ett och ett halvt år hon har sprungit har hon bland annat sprungit Big five halvmarathon på savannen bland vilda djur.

– Lejon, giraffer, noshörningar. Vi hade en flodhäst som var så arg så då fick vi ändra kursen. Mitt favoritlopp är 100 kilometer i öknen, säger Evelina.

JORDANIEN NÄSTA. En favorit av loppen hon gjort är 100 kilometer i öknen. Det ska hon snart göra om med sin pappa men då i Jordanien. Om det blir 70 kilometer eller 100 kilometer har hon inte bestämt sig för än. Foto: Victoria Rubinsson

Fler lopp i öknen

I fyra dagar tog hon sig fram genom öknen, med stavar och all sin packning på ryggen. Något hon verkligen kommer ihåg är hur glad och tacksam hon kunde bli för de minsta sakerna.

– Man blir direkt så mänsklig. Man blir så glad för att få eld och en varm måltid. På vår vilodag kom en bil med färsk frukt och folk sprang som att vi var i svält. Det är så surrealistiskt. Det är ett äventyrslopp och jag älskar det.

Snart ska hon ut i öknen igen men den här gången i Jordanien och i sällskap med sin pappa. Inför loppet tränar hon med en tio kilo tung ryggsäck då hon även den här gången ska bära hela sin packning på ryggen.

– Jag älskar att jag ska få dela upplevelsen med min pappa, säger Evelina.

Psykiska utmaningar

Men utöver den fysiska träningen handlar det för Evelina minst lika mycket om det psykiska. På loppen tror hon själv att det är mycket pannben som har gjort att hon tagit sig igenom de tuffaste utmaningarna men även att hon lärt sig att koppla bort. Allt det psykologiska som pågår under utmaningarna tycker hon är spännande.

– Det blir så tufft för hjärnan att den bara stänger av. Det blir ett vakuum. Efter många om och men har jag hittat min grej, säger Evelina och beskriver hur hon känner efter i kroppen och försöker stänga av oroliga tankar när kroppen känns bra.

I vintras gjorde hon även Tjejvasan, utan att någonsin ha stått på ett par längdskidor tidigare.

– Det var första gången. Jag fick ett jobb och fick avtalet bara en vecka innan.

Sex timmar och nio vurpor senare var hon i mål.

– Det var läskigt. Jag lärde mig under loppets gång. Jag tänkte att jag bara skulle staka mig fram men efter 300 meter skrek mina armar. Det är nog loppet som gett mig mest adrenalinpåslag för jag var i rädsla hela tiden, säger hon.

Peppande följare

Trots allt kämpande är hon redan anmäld till nästa års lopp. Vad som motiverar henne är framför allt att ha mål och något att se fram emot samt alla äventyr hon får uppleva.

– Man känner sig levande. Jag älskar att få uppleva nya känslor och saker. Nu är det mitt jobb så nu har jag inget val, säger hon skämtsamt.

Som influencer blir hon ofta inbjuden till olika event av företag men oftast är de andra deltagarna atleter.

– Den är jobbig, jag känner mig som i skolan igen. Jag är alltid långsammast men jag tror att det är bra för mig. Det är väldigt befriande att inte vara en influencer som ska vara perfekt.

I sina sociala medier är peppen från följarna stor och utöver att hon ofta får peppande meddelanden och träffar följare vid startlinjen är hennes favorit när någon har blivit inspirerad att testa löpning och sedan presterat bättre än hon själv.

– Då blir jag inspirerad. Det är som att vi inspirerar varandra. Det är det bästa, säger hon och avslutar:

– Vissa älskar löprundan men jag älskar helheten, löpningen i sig tycker jag åtta av tio gånger är skit om jag ska vara ärlig, säger Evelina och skrattar.