Hindren knäckte långväga deltagare

Av Jonny Andersson

Med god vilja kan andra upplagan av Ninja World open kallas Europamästerskap i tävlingsformen då hälften i startfältet rest långt för att känna på Sports Club:s ninjabana. Men oj vad de fick känna hur smärtsamt det är med skinnflådda händer.

Aktiva från Frankrike, Spanien, Polen och våra nordiska grannländer var i lördags lika många som svenskarna i ninjahinder som ”wheel roller”, ”active box”, ”flying squirrel”, ”ring slider” med mera. Flera av utländska atleterna hade på youtube sett filmer från Sports Club, ändå överträffade svårigheterna deras värsta farhågor. Som de fick slita. Emellanåt var det smärtsamt att se underarmar hårda som timmerstockar, krampande biceps och blödande handflator och fingrar.

SVÅRT. Natacha Johnsen var en av flera danskor i Ninja World open. Foto: Roffe Andersson

Krävande

En av deltagarna, danskan Pernille Rytter, kunde skratta efter sitt kvalvarv. Hon var rejält utpumpad, ändå glad och framåt eftermiddagen var hon en av flera som tog chansen att träna teknik och styrka i hindren.

Grundbekymret för de flesta var antalet hinder, tidslängden och att merparten av hinder kräver hand- och armstyrka. Ingen annanstans i Europa finns en tävlingsbana likt den i Vallentuna. Desperat försökte deltagarna skaka liv i underarmarna. Efter målgång tittade som exempel polacken Thomasz Pyka på sina och ruskade på huvudet. Underarmarna var betonghårda. Som flera andra hade Thomasz Pyka även avskavd hud i händerna. Smörja och plåstra händer var sjukvårdarens huvudjobb under dagen.

Fel taktik

Men vi såg ingen som led eller klagade frustrerat. En kille, svenske Luk Marbella, insåg dock efteråt att han borde varit mer taktisk och därmed nått final. Luk var bra och en av åtta herrar som klarade samtliga hinder men han ville till varje pris klara ”flying bar” som enligt de flesta är banans svåraste hinder. Envist gjorde han så många försök att han var chanslös att klara sig in bland de fyra bästa på tid. Under fortsättningen av dagen tillhörde han konkurrenternas största supporters och förmedlade goda råd, jubel och applåder.

Danske Jesper Ratzer fick hjälp med masserandet av armarna efter målgång. Trots att han kallade banan vansinnig, berättade ansiktet att han var glad som ett barn på julafton och att han kommer tillbaka är givet.

Enkät med långväga deltagare:

Pernille Rytter, Danmark: "Oj, det var hårt men väldigt roligt att pröva på den här banan. Innan trodde jag att jag skulle klara hela, efter halva banan var jag så sliten att det inte gick att fortsätta längre. Anläggningen är fantastisk, så krävande och jag får träna mer innan jag kommer tillbaka hit." Foto: Jonny Andersson

"Kat" Jonaczynk. Polen: "Jo, jag är ninjamästare i Polen och OCR-världsmästare i sprint, men det här var något helt annat (skratt). Jag är van vid banor som är hundra meter och att det tar 30 sekunder att komma i mål. Så jag dog nästan nu. 24 minuter, hemskt (skratt). Jag ville testa ninjabanan, det var en bra erfarenhet att åka hit till Vallentuna." Foto: Jonny Andersson

Tommy Nordvang, Norge: "Det här är helt sinnessjukt jobbigt. Banan är såååå lång, otroligt många hinder och det var jobbigare än jag trodde efter att ha sett filmer på Youtube. Till viss del tycker jag att det gick bra, men jag är besviken över min tid. Jag trodde att det gick fortare." Foto: Jonny Andersson

Jesper Ratzer, Danmark: "This course is crazy. Jag var med här förra gången, i mars och har efteråt tagit med mig familjen hit för att träna. Det finns helt galet svåra hinder och jag är jätteglad att jag klarade "flying bar", det hindret var mycket svårare nu än förra gången." Foto: Jonny Andersson

Tomasz Pyka, Polen: "Åhh, jag är så trött. Banan är vacker, Sverige är vackert och jag gillar svenskar men det här var för tufft för mig i dag. Jag slutförde inte alla hinder, vissa var helt enkelt för jobbiga. Hopplöst svåra, det var roligt att prova på." Foto: Jonny Andersson

Läs mer: Vallentuna försvarade titlarna i Ninja World Open