När Vallentuna säger hej

Av Uffe Lindeborg

Det finns platser där Vallentuna tycks sänka axlarna. Där tempot går ner, blicken lyfts och den där lilla hälsningen till en främling plötsligt känns självklar.

Jag har börjat tänka på dem som kommunens mest positiva punkter. Kyrkviken är en sådan. Skogen vid Bällstaberg en annan. Där händer något med oss. Människor som annars kanske skulle passera varandra med blicken i mobilen säger hej. Någon stannar till. Någon frågar om vägen, hunden, vädret eller bara konstaterar att det är en ovanligt fin kväll.

Och nej, det handlar inte bara om hundmänniskor. De har förstås länge haft ett socialt försprång – två koppel är ofta allt som krävs för att starta ett samtal. Men här är det större än så. Kanske är det vattnet, träden, fåglarna samt det enkla faktum att vi är ute för att må lite bättre. En promenad som ska ge energi verkar också göra oss mer öppna för varandra. Det är som om naturen skruvar ner vardagsbruset och påminner oss om att vi faktiskt bor på samma plats.

Och det är värt att vårda. I en tid när mycket av vardagen sker bakom skärmar behöver vi platser där människor råkar mötas utan bokning, agenda eller lösenord. Ett samhälle byggs trots allt också av små samtal mellan människor som inte känner varandra.

Det är lätt att tala om rekreationsområden som motionsspår, grönytor och naturvärden. Men deras kanske finaste funktion går inte att mäta i kilometer eller puls. De skapar möten.

Nästa gång du går runt Kyrkviken, njut av att folk lyfter blicken. Säg något mer än hej om tillfället känns rätt.

Det är inte bara vattenbufflarna som utstrålar harmoni här. Ofta gör Vallentunaborna det också.