Blodsmak, personliga rekord och plågad glädje

Av Jonny Andersson

Friidrottare som springer medeldistanssträckorna 800- och 1 500 meter kan upplevas som självdestruktiva. När Vallentuna FK arrangerade Sommarspelen 1 500 var det 50 amatörer som nådde mållinjen på spattiga ben.

Många som sett dam- och herreliten på galor och i mästerskap vet att deras första steg efter mållinjen kan se ut som ett steg ner i avgrunden. Mållinjen blir som en snubbeltråd – plötsligt är all energi uttömd.

Varför? Det är frågan vi utomstående – och ofta oförstående – ställer oss. Inte ser vi fotbollsspelare rasa till backen i den stund domaren blåser för full tid, eller hockeyspelare fälla sig över sargkanten och hyperventilera när slutsignalen ljudit.

Det finns något vackert, samtidigt plågsamt, i att se mjölksyrans effekt.

Blodad tand för 1 500 meter

Som när unga Inez Bergström (född 2006) får stöttning i att från liggande komma upp i sittande efter att ha satt personbästa med tiden 5.27,34.

I KÄLLAREN. Fullständigt tömt på energi rasade Chrisopher Falk i backen efter sina 1 500 meter. Foto: Roffe Andersson

SISTA METERN. Trots tröttheten har Inez Bergström sinnesnärvaro att vara beredd att stänga av klockan. 5:27.34 blev det officiella personliga rekordet. Foto: Roffe Andersson

– Andhämtningen är jobbig, man har blodsmak i munnen och vill mest blunda en stund efter målgång, säger hon efter några minuters återhämtning och återvunnet leende.

– Jag är ovan vid 1 500, springer mest 800. Nu ville jag testa, det känns bra och det blir nog flera lopp, tillägger Inez.

I inbjudan till tävlingen skrev klubben: En tävling på 1 500m, den distans som ofta kallas löpningens blå band. En distans för dig som föredrar att riva av plåstret snabbt, dig som föredrar ett mer intensivt lidande, men även dig som inte testat distansen förut och tänker “hur jobbigt kan det egentligen vara, det är ju inte ens fyra varv”.

Personligt rekord

Hemmalöparen Christopher Falk var en av flera som stöp efter mållinjen. Några klubbkamrater vid sidan reagerade med oroliga miner när han föll. Det tog sin lilla tid innan Christopher reste sig. Då med ett leende, om än plågat. När han fångat upp sin puls och andhämtning på en hanterbar nivå syntes ingen ånger.

– Det är fantastiskt roligt att kunna förbättra kroppens förmåga. Och jag tror att jag gjorde min bästa tid.

4.51,18 är Christopher Falks nya personbästa, men frågan är hur han mår?

– Det gör jätteont. Jättelänge. Benen är som stockar, svarar han och skrattar.

KUL. Mikael Nyman var en av många som efter målgång chippade efter syre. Foto: Roffe Andersson

Ytterligare en nöjd VFK-löpare var Mikael Nyman. Hans mål och dröm är att springa distansen under fem minuter. Nu blev det ett ”pers” om än bara på 5.01,55.

– Enda sättet är att plåga sig och det är kul, säger han om utmaningen att kuta 1 500 meter.

Stum ”hare”

Roligt hade även duellerande hemmalöparna Jonatan Brown och Bert Pohlak i avslutande a-heatet. Bert tog Jonatans rygg och var som en ryggsäck till han på upploppet sprang in som loppfyra och 1,4 sekunder före Jonatan.

– Jag visste att han var där. Mina ben var döda sista hundra. Jag kunde inte svara, säger Jonatan Brown.

Pohlak var snabbast av samtliga 16 VFK-löpare. Det krävdes en ordentlig sänkning av personliga rekordet för att spurta förbi Jonatan. Tiden blev 4.13,59.

Tidigare har Sommarspelen varit en intern angelägenhet, med få externa deltagare. Efteråt öppnade Mattias Willim, tränare i VFK:s löpargrupp, för att göra tävlingen större och med fler externa löpare.

Och det blev en kväll av blodsmak, fall och nya rekord. Och av ett löfte: att smärtan är värt det – varje gång.