Självhjälpsböcker – själavård eller självändamål?

Av Nora Andersson

Överallt skriker självhjälpskulturen åt oss att bli mer effektiva, framgångsrika och lyckliga. Oavsett om böckerna hjälper eller inte är trenden ett tecken på en dyster utveckling. Det menar Ida Hallgren, moralfilosof och psykolog.

Vare sig vi är anhängare eller motståndare hittar de uppmuntrande titlarna in i våra liv – till våra bokhyllor, sociala medier och samtalsämnen.

Enligt Ida Hallgren är den individualistiska maximeringskulturen ett faktum - och självhjälpsböckerna dess kulmen. Inte nog med att vi ska förverkliga oss själva, nu förväntas vi även hjälpa oss själva.

– Hela fenomenet är en avspegling av att vi värderar självständighet väldigt högt. Men frågan är vilka konsekvenser det får när vi förstärker idealet om att vi ska klara oss själva, säger Ida Hallgren.

Passar problemen vidare

Vi behöver bara spola tillbaka tiden några decennier för att landa i ett Sverige där självhjälpsboken inte existerade. På 80-talet präglades den populärpsykologiska litteraturen av Freuds teorier, med fokus på roten till våra problem, snarare än på åtgärderna. Människors mående ansågs spegla bristerna i samhället och lösningen var en politisk och strukturell förändring, och inte som idag – en individualistisk förbättring.

– Förr knackade vi på hos en granne eller i en icke-sekulär värld gick vi till en präst eller rabi med ett moraliskt dilemma. Idag mejlar vi istället till en tidningsspalt och får tips från en psykolog på vad vi ska göra med vårt liv.

Idag är den typen av grupptillhörighet i lokalsamhället ovanligt, istället lever vi ett mer individualistiskt liv på en större arena.

“Ska du inte gå och prata med någon?” Hur många gånger har vi inte hört den frasen? Antingen från oss själva eller någon annan. Vi har inte längre tid att lyssna på varandra och förpassar därför både våra egna och andras problem vidare.

Det är i kölvattnet av bristen på den mellanmänskliga kontakten som självhjälpsböckerna profiterar. I USA omsätter genren flera miljarder dollar om året och 15 000 titlar ges ut varje år. I Sverige finns det ingen liknande statistik, men trenden är tydlig, och enligt Ida Hallgren, likaså konsekvenserna.

– Böckerna kan få oss att hamna i en självförstärkande loop, där vi blir ännu mer ensamma och behöver ännu mer självhjälp. Vi är ju flockvarelser och mår egentligen bra av att engagera oss för andra och med sånt som påverkar andra.

Lyckoparadox

Att sluka självhjälpsböcker kan därför kännas som en paradoxal flykt. Vi blir kvar där – sittandes på sofflocket, och som förtrollade av våra nya insikter riskerar böckernas budskap att bli ett självändamål för att känna oss duktiga.

Alla fastnar inte i dessa evighets-algoritmer. Vissa lyckas konvertera böckernas visdomar till verklighet, och Ida Hallgren är positiv till de böcker som uppmanar till egen agens.

– Den ultimata självhjälpsboken är den som upphäver sig själv på något sätt, vilket kan vara en självhjälpsbok som handlar om att bryta ensamheten.

Huruvida böckerna hjälper eller inte beror på vad de uppmuntrar oss till att göra. Är det att begränsa bekantskapskretsen för att maximera den egna lyckan? Eller är det att bli bättre på att skapa föreningsanda i hemkvarteret?

Om vi maniskt börjar centrera vårt välmående till den personliga utvecklingen riskerar vi att glömma bort att vi behöver andra människor, en mening och ett större sammanhang för att må bra.

– Då kan vi hamna i den klassiska lyckoparadoxen, att vi inte blir mer lyckliga av att försöka bli lyckliga, utan att det istället gör oss ganska osäkra och instabila.

Bra substitut

För Ida Hallgren ligger den största faran med självhjälpsböcker på en annan nivå än innehållet – vårt behov av böckerna grundar sig i att vi saknar något annat – gemenskap.

Trots att självhjälpsböcker är en vattendelare, verkar inte någon flodmynning må bättre än den andra. Problemet verkar finnas i något annat. Något större – bortom vår kontroll, och framförallt – hitom vårt mål om lycka.

– Det är väl bättre att man hittar en självhjälpsbok som hjälper en att hålla näsan över vattenytan i ett individualiserat samhälle, än att man inte har några verktyg alls för att hantera det, avslutar Ida Hallgren.