Sommaren avslöjar vår låtsasdisciplin

Av Uffe Lindeborg

Det finns en särskild sorts absurditet i att sitta framför en skärm när solen ligger över redaktionen som en uppmaning. Man kan kalla det arbetsmoral. Man kan kalla det plikt. Albert Camus hade kanske kallat det för människans eviga försök att skapa mening i ett tillstånd som egentligen inte bryr sig om våra deadlines.

Under vintern är disciplinen lättare att försvara. Mörkret gör sitt. Regnet hjälper till. Att producera och prestera framstår nästan som en rationell livshållning när alternativet är slask och novembergrå himmel.

Men sommaren är farlig. Den avslöjar bluffen.

Plötsligt känns det inte självklart att det viktigaste i världen är ännu ett dokument, ännu ett möte, ännu en text som ska “fram”. Det finns ju badplatser. Det finns jordgubbar. Det finns kvällar som inte vill reduceras till återhämtning inför nästa arbetsdag. När livet självt verkar fullt tillräckligt blir vår dyrkan av effektivitet märkligt ihålig.

Det märks också i medievärlden. Titta på förstasidorna när semestern närmar sig. Tonen blir otåligare, löpen mer alarmistiska, rubrikerna mer sammanbitna. Inne i tidningen kan man nästan höra tangentborden sucka. Vi skriver om trafikstrul, väderbesvikelser och allt som inte fungerar, som om hela samhället personligen hade ställt sig i vägen för vår ledighet.

Sedan händer något. Ordinarie personal försvinner. Sommarjobbarna släpps ut på grönbete. Och plötsligt blir tidningen nyfiken igen. Någon skriver om en biodlare, någon hittar en loppis med världens minsta kassakö, någon pratar med badgäster i kvällssol. Texterna blir gladare, friare, mer levande.

Kanske är det inte disciplinen som räddar oss, utan pausen från den. Sommaren påminner oss om att meningen inte alltid måste produceras. Ibland räcker det att öppna dörren och gå ut.