Det svåra är att börja trampa
Vi stod utanför multiarenan i Österåker i väntan på match. Ett gäng tonårsföräldrar, en fredagskväll. Svaret på frågan ”Hur är läget?” ekade från alla håll: ”Jag är trött”. Och från ett håll kom tillägget att förmågan att få ihop vardagspusslet, så där som man vet att man kan, inte riktigt har visat sig än efter sommaren. Den där man både hinner jobba, skjutsa till träningar, laga mat, slänga in en tvätt och hålla efter på diskbänken. Det är fascinerande hur den som har mycket att göra också ofta tycks hinna – eller orka – mer.
I år har jag behövt en del andrum. Jag har generellt jobbat korta dagar och vilat mycket, fokuserat på välmående och glädje snarare än kvantitet och snabba leveranser. En del av mig har börjat bli rastlös, längtat efter att leverera med min fulla potential. En annan del har myst med möjligheten att sitta på balkongen och jobba med manusutveckling efter många år ständigt på scen.
Att göra jobbet från balkongen är lite som att ha semester och tappa förmågan att jonglera livets alla bollar. En enda inbokad eller inkommande aktivitet gör att dagen känns uppbokad och den rena disken förblir i maskinen. Det är skönt att vara i det där kravlösa lugnet en stund. Själv lurade jag mig att tro att jag fortsatt behövde vara där. Att farten och fläkten jag längtade efter inte längre var för mig.
Men så hörde en potentiell kund av sig. Hon ville gå min kurs till diplomerad begravningsofficiant och undrade när nästa kursomgång var inplanerad. Snabbt kontaktade jag Harmoni Center för att höra om deras stora sal var ledig i september. Det var den.
Fyra heldagar höll jag sedan genomgångar, instruerade och medverkade i övningar, ledde samtal och diskussioner och förberedde deltagarna för uppdraget att leda begravningar. Första dagen somnade jag så fort jag kom hem. De andra dagarna fylldes jag successivt med mer och mer energi, för att sista dagen avsluta en lång kursdag med att leda en klient i sorgbearbetning, rösta, laga mat, gå till återvinningen, samtala med min förläggare och lite förlagsarbete.
Det svåraste är alltid att komma upp på cykeln och få den i rullning. Sedan är det bara att fortsätta trampa – och njuta av vinden genom håret i nedförsbackarna och ta sats inför uppförsluten. Nu trampar jag. Och snart gör nog alla vi tonårsföräldrar också det.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
