Lättheten låg i nonchalansen

Av Jessica Jäger

De ingraverade bokstäverna i mitt specialbeställda armband bildade orden ”med lätthet”. Jag var leds på att kämpa så mycket och ville påminna mig själv om att det fanns andra vägar.

Det jag lärde mig under den perioden i mitt liv var att släppa sådant som inte var mitt att bära. Jag behövde inte känna sorgen ute på ett begravningsuppdrag och än mindre göra den till min. Det räckte att jag gjorde det jag var där för: att sjunga och beröra.

Förra veckan, när jag spelade in nya låtar i musikstudion, hittade jag nästa nivå. Efter ett avslappnat samtal med ett glas vatten i soffan visade producenten in mig i studion. Det var första gången vi skulle jobba ihop så han frågade hur jag föredrog att sjunga, om jag ville stå rakt upp och ner på golvet, gömma mig bakom en vikvägg eller kanske sitta nersjunken i en fåtölj.

Det sista fick mig att haja till. Oavsett om jag spelat in musik eller ljudböcker tidigare så har jag alltid stått upp. I bakhuvudet hörde jag sångpedagogers uppmaningar om att vara rak i ryggen så att lungorna kan fyllas med luft och magstödet kopplas på. Kunde det verkligen bli bra om jag satt ihopkrupen i en fåtölj? Producenten utmanade mig att prova.

Fåtöljen var mjuk och jag sjönk snabbt ner bland kuddarna medan en mikrofon placerades framför mitt ansikte. Det kändes så fel. Som att jag gick emot allt jag visste. Sedan började vi spela in.

”Nu vet vi att du kan sjunga vackert”, sa producenten. ”Nu vill jag att du sjunger som om du menar det”. I praktiken menade jag vartenda ord i den där låten, för de var mina.

Jag lyssnade på honom och skalade bort det vackra, de långa tonerna, vibratot, det pålagda uttrycket och den extra knuffen från magen. Till slut satt jag där och sjöng på samma sätt som jag gör hemma i soffan när jag sjunger för mig själv.

Det kändes nonchalant. Som om jag inte brydde mig om min publik. Producenten kontrade med att den sång som kommer ut när jag sjunger för mig själv i soffan förmodligen är den mest sanna. Och det fick jag ge honom rätt för.

I tre dagar satt jag nedsjunken i fåtöljen, sjöng nonchalant och gav producenten gåshus. När han vände sig mot mig efter den sista tagningen skrattade han och sa: ”Nu är du verkligen bekväm”. Han fann mig med ryggen mot ena armstödet och benen uppslängda över det andra.

Med lätthet.