Tjusningen med idrott är att den ofta förvånar

Av Jonny Andersson

Vem anade inför 2022 att en uppsättning VBK-tröjor skulle pryda ett pojklag från Liberias huvudstad Monrovia, eller att det var året friidrottsklubbens äldsta klubbrekord skulle raderas efter att ha stått sig i 40 år?

Dessutom slaget av en atlet, Andreas Winborg, som trodde att han tävlade för Västerås!

Idrott vore platt utan med- och motgångar. Skulle idrott ens uppskattas om vi inte kände till båda sidor? Att ständigt vinna är väl i längden inte så gigantiskt mycket mer stimulerande än att nästan alltid förlora, eller?

Vi känner ett ögonblicks besvikelse när VBK, inför storpublik, förlorar seriefinalen mot IK Frej, men kan några dygn senare sträcka på oss i vetskap om att Vallentuna gör det bra på någon annan plan, i Rosendalsskolans sporthall, i ett ridhus, inne i bordtennishagen eller på en inhägnad bana ämnad för roadracing.

Valdemar Mellgren är en uppfriskande tonåring med mål att köra till sig titlar i just roadracing. Honom såg jag inte dyka upp på Vallentunas idrottpalett när 2022 tog sin början och precis lika oförutseende var jag beträffande Stella Sjöberg.

Brottbytjejen var tungan på vågen när Stockholm spelade hem segern i TV-pucken.
Vi lämnar nu 2022 med en blandning av sött och salt: Basketklubben presenterade ett pojklag som går från klarhet till klarhet, Vallentunas innebandydamer gick upp i division 1, VBK:s futsaldamer avancerade också en division medan damlaget i Brottby fick läggas ner, trots avancemang till semifinal i Upplandscupen.

Det finns otaliga händelser värda att nämna från 2022 och innan året helt kan avskrivas ska många tappra, som traditionen bjuder, springa Nyårsloppet på lördag.

Vad väntar då 2023? Jag har inte en aning. Tänker inte ens försöka spå utan hoppas i stället att få bli glatt överraskad, road och känna en gnutta besvikelse och sorg.

Gott slut och väl mött 2023!

Jonny Andersson
jonny@vallentunanya.se