Det vackra och viktiga i det bortglömda

Av Uffe Lindeborg

På en grusväg mellan Kårsta och Ekskogen har det stått en handmålad skylt: “Nypotatis – ta själv, swisha gärna.” En rest av något försvinnande, eller en framtid att ta på allvar?

Det är lätt att romantisera landsbygden med dess stillhet, självhushåll och röda stugor. Men under ytan finns ett samhälle som kämpar. För skolor, för vägar, för livsmedelsförsörjning. Samtidigt visar allt fler kriser att det lokala inte bara är värdefullt, det är nödvändigt. Hur stärker vi den insikten, även när vardagen i stan går vidare som vanligt?

Vallentuna är mer än sin centralort. Det är en kommun där människor fortfarande säljer ägg via plåtburk i postlådan och där man vet vem som plogar vägen innan kommunen hinner fram.

Det är lätt att ta för givet tills det inte längre finns kvar. När det pratas om hållbarhet, motståndskraft och matsäkerhet är det ofta globala lösningar som diskuteras. Men sanningen är att vår närmaste trygghet finns mycket närmare än så. Den finns i åkrarna vi passerar, i de lokala producenterna och i viljan att leva och verka här trots att stödet är magert och avstånden ibland känns långa.

Frågan är inte om landsbygden behövs. Frågan är om vi vågar investera i den som något levande och framtidsinriktat inte bara som kuliss till helgpromenader och nostalgiska sommarminnen.

Kanske är skylten vid grusvägen inte en rest. Kanske är den en påminnelse om något vi inte har råd att förlora.