Mellan morgonljus och mörker

Av Uffe Lindeborg

Måndagsmorgonen började vid Gustavs udde. Solen hade just stigit, vattnet låg nästan blankt och fåglarna rörde sig lugnt över sjön. Intill stranden låg högarna med sand som snart ska fylla ut badplatsen. Det var en stillsam syn, men också något mer än så. Mitt i det vardagliga arbetet med att förbättra en plats för sommaren fanns en påminnelse om framtidstro. Om att någon faktiskt har tänkt på nästa bad, nästa barnskratt, nästa varma dag vid vattnet.

Några timmar senare var känslan en annan.

På redaktionen började veckan som den brukar, med texter som ska redigeras och planering som ska falla på plats. Men den här morgonen valde jag en dokumentär i högtalaren i stället för musik. Berättelsen om Karolina, flickan som bara blev tolv år, gjorde det omöjligt att fortsätta dagen opåverkad. Hon hade svårt att hitta sin plats i tillvaron. Varningssignalerna fanns där. Ändå slutade det i det som aldrig får hända.

Det är märkligt hur snabbt ett inre landskap kan förändras. Från morgonljuset vid sjön till den där tunga känslan av att något i samhället inte alltid fångar upp de mest sköra i tid. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom ryms båda sanningarna i samma dag, ibland inom loppet av några timmar.

Kanske är det också så livet ser ut. Det rör sig ständigt mellan det skimrande och det bottenlöst sorgliga, mellan det uppbyggliga och det som går sönder.

Just därför är det värt att stanna upp inför sådant som kan verka litet. En badplats som rustas upp är inte bara sand och maskiner. Det är ett uttryck för omsorg om en plats och om dem som lever sina liv där. Det är en investering i gemenskap, i somrar som ännu inte kommit, i minnen som ännu inte skapats.

Efter en morgon som rymde både ljus och mörker känns det värt att tänka just så. Att hopp inte alltid kommer som stora ord. Ibland kommer det som en ny strandkant.