Jag behöver ingen diagnos – jag vet

Av Uffe Lindeborg

Jag behöver ingen diagnos för att förstå att mitt sätt att fungera inte riktigt följer manualen. Jag vet. Jag har levt med det hela livet. Med adhd kommer nämligen inte bara rastlöshet och kaos, utan också en märklig och ofta fantastisk kraft.

När något fångar intresset kan man bli oslagbar. Påläst, driven, nästan omöjlig att stoppa. Det är en superkraft i ett samhälle som älskar prestation.

Men superkrafter är sällan gratis.

För bakom energin och intensiteten finns också det som svider. Temperamentet, till exempel. När känslorna rusar är det som att sitta på en skenande häst utan tyglar. Man hör nästan själv hur orden lämnar munnen i full galopp, hårdare än man menade, vassare än man önskade. Omgivningen ser utbrottet. Man själv får sedan leva med ekot.

Det verkligt smärtsamma kommer ofta efteråt. Inte i grälet, utan i tystnaden som följer. I skammen. I den där gnagande känslan av att aldrig riktigt vara enkel att tycka om. Att vara för mycket, för snabb, för känslig, för intensiv. Och kanske allra mest, att själv vara sin egen strängaste domare. Ingen kritik utifrån biter så hårt som den man redan hunnit rikta mot sig själv.

Adhd märks ofta utåt som energi, pratighet eller humör. Men inuti finns inte sällan en människa som kämpar hårt för att hålla ihop, passa in och inte göra illa dem man tycker om.

Så har du någon med adhd i din närhet, ge den personen en kram. Inte av medlidande, utan av förståelse. För bakom mycket av det som kan uppfattas som stökigt finns ofta en människa som känner sig väldigt ensam.