Känslan när vi faktiskt möts

Av Uffe Lindeborg

Det finns något väldigt fint i att bara gå runt på ett lokalt evenemang i Vallentuna – en höstfest, en marknad eller en konsert – och känna hur hela vårt samhälle visar upp sig från sin allra bästa sida. Där står vi, sida vid sida. Barnfamiljer, pensionärer, nyinflyttade, föreningsaktiva och tonåringar som mest kanske bara är där för underhållningen. Och mitt i allt det – så många stolta leenden.

Jag tror att det är just då det händer. När vi ses i verkliga livet. När vi kan titta varandra i ögonen och bara utbyta några ord. Det puttrar en sann lokalpatriotism i luften vid sådana tillfällen, och jag tror på riktigt att den typen av engagemang och glädje faktiskt lyfter vårt välmående. Det gör något med oss att känna att vi är en del av något gemensamt.

Och visst, det finns alltid några surputtar. Några som gärna vill stänka lite salt i glädjebägaren, som raljerar i kommentarsfält eller suckar högt över att ”det där säkert är nåt kommunen har hittat på igen”. Men de är få. Och ärligt talat – de verkar ganska missnöjda oavsett vad som händer.

För det allra bästa med Vallentuna, om du frågar mig, är människorna. Alla ni man kan småprata med över en kaffe, stå bredvid vid scenkanten eller springa på i kön till lotteriet. Vår kommun är inte större än att det faktiskt går att prata med alla – och det är en enorm styrka.

Så nästa gång du är på ett evenemang, passa på att säga hej. Le. Stanna upp och ta in känslan av att vi faktiskt gör det här tillsammans. För det är när vi möts, på riktigt, som Vallentuna blir mer än bara en plats – det blir ett hem.