När Bällstaberg blir ungdomarnas arena

Av Uffe Lindeborg

På söndagskvällen samlades 300–400 barn och ungdomar i Bällstaberg. De kom för att se fotboll, men inte Bällsta FF, Vallentuna BK eller något annat etablerat föreningslag. På planen möts lag med namn som FC Pablo och Soldaterna. Lag som ungdomarna själva skapat och som omges av något som liknar den stora fotbollens supporterkultur.

Det är lätt för oss i vuxenvärlden att reagera på uttrycken. Hundratals ungdomar, elsparkcyklar, hårda lagnamn, smällare och raketer. Tankarna går snabbt till gangsterromantik och stök. Men kanske behöver vi först försöka förstå vad vi faktiskt ser.

Här finns mycket som liknar fotbollens ultrasvärld. Egna lag, rivalitet, publik, ramsor och försök att skapa den stämning som ungdomarna sett på stora arenor och i sociala medier. Bällstaberg blir för en kväll deras eget derby, deras egen läktare och deras egen mötesplats.

Och just mötesplatsen är värd att fundera över. Vi vuxna oroar oss ofta över att unga sitter hemma framför skärmarna. När hundratals istället träffas för att se på fotboll borde det också finnas något positivt att ta vara på.

Men romantisera ska vi inte heller. Raketer och smällare hör inte hemma bland hundratals barn. Om sammankomsterna växer måste vuxenvärlden finnas nära, inte för att omedelbart förbjuda och jaga bort, utan för att skapa trygghet och sätta rimliga gränser. Det vore olyckligt om den första reaktionen blev att göra Bällstaberg mindre attraktivt för ungdomarna. Bättre vore att fråga dem vad de håller på att bygga.

Kanske ser vi inte början på ett problem.

Kanske ser vi början på en ny sorts ungdomskultur som behöver både frihet och vuxna som bryr sig.