Sista sommarlovsveckan behöver fler vuxna

Av Uffe Lindeborg

Vi talar ofta om skolans betydelse för ett barns uppväxt. Det ska vi göra. Skolan är en av samhällets viktigaste platser. Men vi pratar mer sällan om allt det som händer efter skoldagen och om sommarlovets betydelse.

För barn är sommaren inte bara ett uppehåll från undervisning. Den kan vara en tid då världen blir större. En tid för mor- och farföräldrar, grannar, sommarledare eller den där vuxna på badplatsen som alltid säger hej. Fler trygga vuxna omkring ett barn är inte en detalj. Det är en grund.

Småbarnsföräldrar får ofta rådet att låta barnen bygga relationer till fler vuxna. Det är klokt. Barn som vet att det finns flera människor att vända sig till får en annan trygghet i kroppen. Kanske är det därför många barn växer så mycket under sommaren. Inte bara på längden, utan som människor. De får pröva sig själva i nya sammanhang, vara uppe lite längre, cykla lite längre bort, ta ansvar och bli sedda av andra än sina lärare och föräldrar.

Men just därför behöver vi prata om den märkliga sista veckan före skolstart.

När föräldrarnas ledighet är slut och föreningslivet ännu inte har dragit igång och vuxenvärlden steg för steg försvinner tillbaka till sina jobb börjar barn och unga söka sig till kompisarna igen. Skolstarten närmar sig. Förväntan blandas med oro. Kvällarna blir sena. Rastlösheten växer.

Det är då det lätt blir stökigt.

Inte för att barn plötsligt blir sämre människor. Utan för att vuxennärvaron tunnas ut just när den behövs som mest. Vi lämnar ett vakuum och blir sedan förvånade när det fylls av något annat. Den sista sommarlovsveckan borde behandlas som en viktig övergång, inte som en transportsträcka.

Barn behöver sommarlov. Men de behöver också vuxna som kliver fram i skarven mellan frihet och vardag.