När allmänbildningen blev en valfrihet

Av Uffe Lindeborg

Det finns något fint i vår tids överflöd. Vi kan välja vad vi vill se, höra, läsa och tro på, när vi vill. Streamingtjänsterna matar oss med möjligheter och friheten känns nästan total. Ingen behöver längre sitta bänkad klockan 20.00 för att inte missa något. Men i friheten bor också en förlust.

På den svartvita tv:ns tid fanns ett slags ofrivilligt folkbildningsprojekt. Vi delade upplevelser. Vi såg samma program, lyssnade på samma röster och diskuterade samma frågor. ”Hylands hörna”, ”Måndagsbörsen”, ”Razzel”, ”Gäster med gester” – underhållning, ja, men också små samhällslektioner i realtid. Till och med lättsamma program blev arenor för gemensam bildning.

I dag är det som att varje människa går i sin egen skola med egen läroplan. Någon kan allt om true crime, en annan om trädgårdspoddar, en tredje om koreanska dramaserier. Kunskap finns i överflöd, men gemensamma referenser har blivit en bristvara. Det märks på fikarasten, där samtalet allt oftare stannar vid egna upplevelser i stället för delad samtid.

Livet är inte längre en lagsport. Det märks inte för att vi är dummare – tvärtom. Vi är ofta kunnigare inom våra nischer. Men vi delar inte längre samma karta. När de gemensamma kunskapspunkterna försvinner, blir samtalet tunnare.

Kanske är det därför ”På spåret” fortfarande lockar miljoner. Det handlar inte bara om tävling, det handlar om att känna igen något tillsammans. Och kanske är det just där vi måste börja om, genom att vilja lära oss något tillsammans igen.