När tystnaden bryts i Vallentuna

Av Uffe Lindeborg

Det politiska klimatet i Vallentuna är vanligtvis ett stilla vatten. Debatterna är svala, orden väl valda, och konflikterna så diskreta att de knappt lämnar fullmäktigesalen. Men den senaste veckan har något skiftat. Frågan om kommunstyrelsens ordförande Johan Skogs (M) beslut att delta i regeringens möte om återvandring har rört upp känslor som få andra lokala frågor gjort.

För vissa handlar deltagandet om ett mänskligt och moraliskt vägval. Att Vallentuna, genom sin närvaro, riskerar att signalera samtycke till en politik som väcker oro bland människor med utländsk bakgrund. För andra är det raka motsatsen: ett rent informationsmöte, en chans att påverka, att ta del av en nationell diskussion.

Men det som verkligen skaver är inte själva mötet – utan hur beslutet fattades. När ett kommunalråd agerar utan att förankra i sin egen allians, väcker det frågor om förtroende och respekt. Politik är, i bästa fall, lagarbete. När lojaliteter plötsligt byts mot solospel riskerar hela laget att falla isär.

Att debatten nu blossar upp i Vallentuna kan paradoxalt nog vara något sunt. Demokratin behöver sina friktioner. Den lever inte i enighetens stilla vatten, utan i de vågor som uppstår när människor tycker olika – och vågar säga det.

Det viktiga nu är inte vem som vinner ordstriden, utan hur Vallentunas politiker hanterar den. Klarar de att visa att olikhet inte behöver betyda splittring? Att debatt inte måste leda till misstänksamhet? Då kan den här stormen faktiskt bli ett friskhetstecken – ett bevis på att det politiska samtalet i Vallentuna fortfarande har puls.