Vårljuset över Vallentuna avslöjar mer än vi tror

Av Uffe Lindeborg

När solen återvänder efter vintern känns allt lättare. Samtidigt blir både hemmet och tankarna lite svårare att gömma undan.

Det händer något i Vallentuna när solen kommer tillbaka. En morgon ligger ljuset plötsligt över hustaken vid centrum. Det glittrar till över Vallentunasjön. Människor stannar upp lite längre på trottoaren. Någon dröjer kvar med kaffet utanför huset innan jobbet.

Efter månader av mörka morgnar känns det nästan överväldigande. Först kommer glädjen. Den där enkla känslan av att vintern faktiskt släpper taget. Ljuset värmer ansiktet och det räcker långt. En promenad runt kvarteret känns plötsligt som en liten belöning.

Men vårsolen gör något mer. Den avslöjar saker.

Hemma syns dammet som legat stilla hela vintern. Hörnet i vardagsrummet som ingen riktigt tagit tag i. Vinterjackan som kändes helt rätt i december ser plötsligt trött ut i marsljuset. Och kanske händer något liknande inom oss.

När dagarna blir ljusare blir också tankarna klarare. Man ser saker man skjutit framför sig. Små beslut som väntat. Saker man borde ta tag i. Det kan vara lite obekvämt.

Kanske är det därför våren ibland börjar med ett slags uppvaknande. Ljuset skakar om oss en aning innan vi riktigt hinner njuta av det. Men efter några veckor händer något igen. Ljuset slutar kännas granskande. I stället blir det något man vilar i. En stund på en bänk i centrum. En promenad längs sjön. En kopp kaffe mot en solvarm vägg.

Det är nog då våren är som bäst. Den påminner oss om något enkelt. Att vara där vi är just nu. Inte i vintern som varit och inte i sommaren som väntar.

Här. I ljuset. I Vallentuna. I den här dagen som faktiskt är ganska lätt att tycka om.