KRÖNIKA 2021-03-05 KL. 09:37

Krönika: Aj, här trampar jag i genusklaveret

Av Anna Sigrid

Krönika: Aj, här trampar jag i genusklaveret

Men värsta lappkastet, eller RITSCH och så drogs vintern bort, som ett plåster! Och av bara farten följde snödropparna upp. De står där, rätt rangliga i sina tunna stjälkar och bligar mot solen. Och påskliljorna tränger sina spjut upp genom jorden. Snacka om lappkast!

Och den fina Bruegelbacken, där bortom enebacken, bara nån vecka sedan full av stojande, pulkåkande barn, är nu en enda sörja. Och vidare mot Byle anas bara en trist och grå grusplan. Tjaskigt så här i sportlovstider.

Tidigare när kylan bet i näsan och snön knarrade under skorna så var isplanen full av åkande, halkande och lekande barn och vuxna. På bänkarna runt stod kaffetermosar, ryggsäckar och på marken stod grillarna. Doften av bränd korv låg som ett trivsel över platsen och skratten. Ja det var en syn för gudar.

Planen, jodå, vi hade vid en annan promenad sett den nyspolad, jag tänkte varma tankar på de pappor som…. Vadå pappor? Jaha, tramp, tramp i genusklaveret! Rakt i fällan! Vad är det som säger att det är pappor som spolat isen, kan likaväl vara mammor? Som den fåniga gåtan: ”En far är ute och bilar med sitt barn, krockar, barnet skadas och körs till sjukhus. Väl framme slår läkaren samman händerna och utbrister: Men det är ju mitt barn!” Och sen är det meningen att en ska vända och vrida och ingen ska komma fram till att läkaren är kvinna. Och så skratta lite generat när svaret ges. Och vem som än spolat isen är det väldigt trevligt och har uppskattats mycket under den korta isperioden som var.

Men, men, tramp i klaveret igen! Vi letar hyresgäster till lillstugan och kikar på Blocket. Det är många som söker bostad, och ett par, de presenterar sig och skriver: ”en av oss är sjuksköterska och en är mjukvaruingenjör”, och jag säger till maken, flera gånger: ”Va bra, hon är sjuksköterska!” Jag bara utgår från att det är så. Trampa på bara, studier i genuskunskap ger kunskap men bryter inte alltid tankemönster.

Jag skakar av mig klaveret och fortsätter promenaden. All snö är borta och det är rätt torrt på marken. Vid gångtunneln har det bildats en liten pöl. Två kvinnor står och samtalar med varandra och i pölen står två ungar. De är kanske tre fyra år, har galonbyxor och skoj! Jag misstänker att kvinnorna har givit upp försöken att rädda brallorna och ungarna får hållas. Färgen på byxorna anas, blå? Kanske, eller var de bruna redan från början? Det är rätt ljuvligt på sitt sätt. Skratten rullar och jag travesterar ”nyss kunde en gå på is och ha det glatt, nu får en gå i lera och sörja! Men i den här sörjan hos de här ungarna finns ingen sorg! Vår!