Låt oss gå på skattjakt efter den tysta kunskapen

Av Jessica Jäger

När jag satt i midsommardagssolen med havsvindarna i håret och redigerade min kommande bok om att leda personliga begravningsceremonier, funderade jag på den kunskap som är så självklar att lära ut och på den tysta kunskapen som de flesta aldrig ens lägger märke till, just för att det är avsaknaden av fel som kännetecknar den.

När jag själv leder begravningar får jag återhörande höra kommentarer som att jag fångar personligheten hos den vi tar avsked av, att jag är duktig på att formulera mig och därför borde skriva en bok samt att det är befriande med lite humor i ceremonin. Allt det där, som jag är medveten om, kan jag skriva ett recept för hur jag uppnår. Det kan jag lägga in i både bok och utbildning så att andra kan ta efter.

Svårigheten är att få syn på den tysta, stilistiska kunskapen som är så självklar för mig. Den som inte är utarbetad under processens gång och som jag inte har nagelfarit med den analyserande hjärnhalvan. En begravningsgäst hjälpte mig nyligen att få syn på en sådan färdighet när han gav mig beröm av en helt ny karaktär. Han sa med lättsam ton: ”Det var inte många ’eh’ och ’um’ i den där ceremonin. Det var så skönt att få lyssna på tal som bara flöt”.

Jag jobbade bort utfyllnadsljuden i professionellt tal redan på högstadiet. Svenskläraren berättade nämligen att det var ett av bedömningskriterierna i det muntliga nationella provet, som innefattade att just hålla tal. Mycket jag ”lärde” mig i skolan har jag nog ingen aning om att jag ens har hört medan andra instruktioner har etsat sig fast som grundbultar och rättesnören i livet. Att hellre vara tyst än att använda mig av utfyllnadsord är ett exempel på det senare.

Det skulle dock ta drygt tjugo år innan någon, utöver svenskläraren, uppmärksammade den färdigheten. När det väl skedde kändes det lika speciellt som när en man kom fram efter ett sångframförande och tackade för att jag andades på ”rätt ställen”.

Det är lätt att störa sig på människor som säger ”eh” efter varje mening, som andas mitt i en fras eller drar penseldragen i fel riktning, men det är sällan vi noterar det delikata i avsaknaden av samma fenomen – när allt låter och ser riktigt ut. Vad sägs om att gå på skattjakt efter varandras tysta kunskaper i sommar, och att gräva upp dem så att de får blänka i solskenet?