Att starta eget är inte modigt – det är logiskt

Av Jessica Jäger

Jag har förlikat mig med att jag som företagare sällan passar in i myndigheternas och bankernas mallar och att jag därför kan behöva vara mer kreativ än andra för att komma dit jag vill. Men det är inte alls den sidan av entreprenörskapet jag tänker på i vardagen. För mig är det helt enkelt ett sätt att bestämma över min tid, min energi och mina uppgifter. Därför förvånas jag när jag får kommentarer som ”Modigt! Jag beundrar er som vågar ta språnget att starta eget”.

När jag valde att starta företag så såg jag aldrig någon djup klyka att behöva hoppa över. Jag såg bara en väg framåt. Allt jag hade upplevt dittills var skolans värld och jag visste att den skulle följas av många år i arbetslivet i en eller annan form. Oavsett om jag hade skrivit på anställningspapper eller skickat in ansökan om F-skattsedel så hade steget varit lika stort och lika självklart.

Det jag dock beundrar mig själv för är att jag lever mitt beslut, att jag fortsätter att gå på den inslagna vägen varje dag – när konjunkturen svajar, när kunderna håller hårt i pengarna i ren ovisshet inför framtiden, när viljestyrkan inte är så stark och när omvärldskonturerna ritas om. Tänk att jag har rest mig upp och fortsatt framåt varje gång jag har vacklat i det beslut jag fattade för ett halvt liv sedan.

För så långt har jag kommit nu. Den här veckan har jag varit företagare i lika många dagar som det antal dagar jag inte har varit företagare, och då är dagarna jag lärde mig att prata, gå och bygga klosstorn inräknade. Med ”företagare” syftar jag här på samhällets reglerade definition, den som ger mig rätt att bedriva näringsmässig verksamhet.

Men nu kan jag säga att jag inte längre bara är företagare, utan att jag har blivit det – genom varje anpassning, iteration och framåtrörelse jag någonsin gjort. I vanan att fatta små, konsekventa beslut för framtiden finner jag också den trygghet som jag ibland tror mig sakna i den anställning jag aldrig haft.

Att driva företag är inget våghalsigt språng. Det är bara en av flera vägar framåt. Om jag stod vid ett vägskäl idag så skulle jag inte tveka över vilken väg som är min. Jag skulle bara fortsätta gå, förvissad om att jag lär mig det jag behöver längs vägen.