Modet i att möta ett blankt blad

Av Jessica Jäger

Ett blankt blad kan ibland vara det läskigaste och mest frustrerande som finns. Tiden som kunde ha gått till något bättre tickar iväg gräsligt fort medan bladet stirrar oinspirerat mot en. Och samtidigt: i det oskrivna finns precis alla möjligheter. Jag behöver inte avsluta någon annans påbörjade streck eller ta vid där jag var en annan dag. Jag kan vara här och nu – det mest meditativa och ärliga som finns.

Jag har personligen lätt för att vara i dåtiden eller i framtiden. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att tiden som gått är så oerhört mycket längre än det aktuella ögonblicket, och att framtiden är den vi kan drömma om och bygga hoppet på. Men det är i ögonblicket – i nuet – vi skapar minnena att se tillbaka på.

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att vara betydligt mer här och nu. Att njuta av värmen när teet passerar svaljet, att lyckligt lyssna till fågelsången eller grannbarnens fascination över sniglarna i trädgården när jag vaknar, att vända ansiktet mot solen efter att ha kört barnen till tåget och att finna charmen i att ”bara vara”. Jag har vågat leva det blanka bladet. Det som varken har riktning eller perspektiv.

Jag tänker på det ibland när jag coachar entreprenörer. De är väldigt fokuserade på att gå framåt mot ett konkret mål alternativt att gå ifrån något som inte har fungerat, men det är när jag får dem att stanna upp i nuet som känslorna blir närvarande. Det är när jag frågar hur det är, hur det känns och vad de längtar efter som ögonen antingen tåras eller glittrar. Från den platsen kan vi bygga något väldigt personligt och genuint.

När de bokar sitter de ofta själva med det där blanka bladet framför sig. Det är inte ovanligt att de i ren frustration vill att jag markerar ut vägar, grynnor, berg och upptrampade stigar åt dem – att jag ritar kartan. Men jag tror inte på att låta någon annan rita den egna kartan. Jag tror på att våga känna efter, hitta sin inre kompass och att använda sig av dåtidens erfarenhet för att ta steg framåt. Det är vad jag kan göra för dem. Och det kan kräva visst mod av dem.

Kanske är det egentligen det som är utmaningen med ett blankt blad – att det ger utrymmet att möta sig själv helt ofiltrerat och utan stödlinjer. I konsten, i företagandet och i livet.