Skuld och otillräcklighet när korthuset faller

Av Jessica Jäger

Under extraordinär belastning fungerar vi inte riktigt som annars. I vissa situationer uppstår ett mirakulöst fokus och en oanad kraft – tänk tillfälliga nödsituationer – och i andra situationer faller samvaron ihop likt ett korthus. Oavsett åt vilket håll pendeln svänger så sker en viss identitetsförskjutning. För vem är jag när jag inte agerar som jag brukar?

Jag är inne i en period där mycket är i rörelse. Även om det finns riktning så är nästa platå rätt avlägsen och jag är i språnget, i luften. Från den platsen finns inte stabilitet att leverera på allt jag brukar. För nog krävs det att åtminstone en fot står på marken för att skapa hävstång och balans? Jag har varit tvungen att prioritera. Där min energi har varit, har leveransen varit på samma nivå som alltid. Jag tummar inte på kvalitet! Men så finns det områden som jag har fått prioritera ner – och där har jag, av förklarliga skäl, halkat efter. Summeringen lyder ungefär: ”Jag levererar fortfarande på topp. Bara inte överallt.”

Det låter så enkelt. Men i mitt huvud blir det där ”bara inte överallt” till kaos. Det dåliga samvetet smyger sig in i sömnen, i den ständigt för långa att göra-listan och i kontakterna jag måste ta, där jag igen och återigen kryper till korset när jag inte räcker till.

Ledarskap handlar mycket om att prioritera: att ställa behov mot resurser för att sedan fatta beslut och agera. Jag gör det dagligen, och går framåt utifrån bästa förmåga. Men det betyder inte att utgången blir som jag vill.

En gång i tiden var lojalitet min högsta prioritet. Idag vet jag att den egna kroppens hållbarhet bör stå högre i rang. Bör – som i en intellektuell kunskap som inte riktigt bosatt sig i min identitet. Så här prioriterar jag hårt bland uppdragen för att själv hålla i längden, och undrar hur jag någonsin ska komma ikapp och bli fri från skuld.

Kanske handlar det inte om att jobba mer och snabbare, för när jag gör just det så kapsejsar allt. Energin tar slut och korthuset blir liggande på bordet, i en hög. Kanske handlar det om att fortsatt sätta en fot framför den andra och inse att skulden bara är rester av en gammal identitet som inte släppt taget om kroppen. Jag kommer fram tids nog, och då med kvalitet i varje söm, men frågan är om det någonsin kommer att kännas tillräckligt.