Att tappa fotfästet för en stund

Av Jessica Jäger

”Om du blundar och ser var du är om tre år, vad ser du då?” Den albanska huvudtalaren på bookcampen i Newark ställde frågan direkt till mig. Han avsåg inte platsen jag är på om jag fortsätter som jag gör nu, utan platsen jag kommer till om jag verkligen lägger ner min själ i det jag brinner för och vill skapa i världen. Jobbigt nog var det blankt.

Jag kunde känna längtan efter att leva fritt, som i att vara rörlig och flyttbar, att vara ett föredöme för mina barn och leva i ett sammanhang av kärlek, men i övrigt kom det ingenting. Det var rätt frustrerande.

Sedan satte han ord på sådant jag känt så länge jag kan minnas: min enorma, ouppfyllda potential och murarna som blockerar den. Den har jag faktiskt en bild för.

Jag ser mig själv och min potential som en ocean – ett vidsträckt vatten med ett djup vi bara kan ana av färgens skiftningar på ytan. Hitom den oceanen ligger en stenstrand, som övergår i ett sandparti och sedan en oerhört vacker stenmur. Och på andra sidan muren sitter jag ihopkrupen utan att förstå att allt jag behöver göra är att klättra över eller gå runt. Den bilden har jag burit med mig i sju år. Ändå har den aldrig förändrats. Min plats i bilden är densamma.

Mannen kommenterade att jag inte kan se min egen vision för mig själv och världen och att jag därför saknar strategi. Han såg mina mentala förutsättningar, mina kunskapsförutsättningar och insåg hur mångfacetterad jag är, utan att ens få hela bilden. Och han såg hur mina ögon glittrade när jag pratade om att sjunga, om musik. Han såg hur jag kunde och skulle jobba globalt.

Egentligen var det min förläggare som hade ett tiominutersmöte inplanerat med honom, och jag var bisittare, men samtalet kom att vara i fyra timmar. Nästa morgon hade jag tappat fotfästet. Jag visste inte längre vart jag var på väg i något avseende i mitt liv. Det är en rätt läskig plats att vara på.

Jag kände att det fanns många sammanhang som jag är (fortsatt) välkommen och efterlängtad i, men ingen plats och inget sammanhang kändes längre som ”hemma”. Ögonen tårades och vilsenheten tog plats i mitt bröst.

Så här några dagar senare kan jag se på mig själv med vördnad och höra Søren Kirerkegaards ord i mitt huvud: ”Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.”

Jag vågar.