KRÖNIKA 2024-08-22 KL. 10:12

Dramatiseringen av författare

Av Johanna Sundin/Gazzine

Den kämpande författarensitter och knappar vid datorn för att avsluta med ett nöjt “the end” och sedan är allt klart och perfekt, boken blir utgiven veckan därpå. Hur ofta ser vi den scenen i filmer och serier?

Dramatiseringen av författare
DISTANS. Krönikan handlar om ett annat perspektiv på författarskap, inte så glamoröst som det framställs i filmer. Foto: Pexels

Visst, en dramatisering av det verkliga händelseförloppet av en författares krämpor vore kanske inte så spännande. Men som försökande författare stör jag mig på hur lätt det framstår att vara på skärmen.

Såg filmen “Argylle” här om månaden, där succéförfattaren Elly Conway skriver på sin femteroman. Hon “kämpar” för att få ihop råmanuset, men till slut kläcker hon ur sig det sista och ett tillfredsställande “the end”. Honskickar manuset till sin mamma. Om mamman säger att det är bra så går manuset raka vägen tillförläggaren och ges ut. Jag önskar att det vore så enkelt.

Nåja, riktigt så enkelt är det inte i filmen heller, men det beror inte på författarskapet, utan på filmens handling. Jag sitter just nu med fjärdeversionen av mitt manus, och det är innan ett förlag ens fått läsa. Fyra omskrivningar efter mitt första “the end”. Eller “punkt slut” som vi säger i Sverige.

I filmens och seriens värld ärvägen till utgivning sällan speciellt lång, bara författaren blir upptäckt så sitter hen med boken i handen i nästa scen.

Jag tror det är därför den allmännauppfattningen är att det är enkelt att skriva en bok.

Den ständiga frågan “Hur mycket har du kvar?” gäller råmanuset. Alla redigeringsrundor, det som tar mest tid, glöms bort. Frågan är laddad med förväntningar frånfrågeställaren.

Jag känner mest en typ av misslyckande över att jag fortfarande inte är tillräckligt klar för att skicka till förlag, trots att jag skrivit från start till slut, flera gånger.

I den svenska serien “Kärlek & Anarki” (Netflix) porträtteras förlagets vinkel på författarskapet. De får det också att se lätt ut, om än med vissa hinder. Ett manus plockas ut ur mängden och satsningen går all in. Så kan det visserligen gå till, men bara i undantagsfall.

Men jag förstår, utifrån är detredigeringsfasen en väldigt tråkig process. Den är långdragen, frustrerande, sorgsen och stundvis hoppfull. I en realistisk filmatisering skulle den börja lyckligt med en fantastisk romanidé, somsedan skrivs ner med lust och glädje. För att sedan gå över till att vända papper, flytta sidor, dra streck över stora partier, förtvivlad gråt och skärmstirrande i åtmin-stone två tredjedelar av filmen. För att sluta med att författaren får ett mejl. “Tack för ditt manus, men vi har valt att inte gå vidare med det.”

För att inte tala om den ekonomiska aspekten. I filmatiseringen av författarskapet kan författaren leva på att skriva. Rätt bra dessutom, från att första exemplaret av den färdiga boken blivit såld.

I verkliga livet fungerar det bara om man är en bokskrivarmaskin, med succé efter succé och söker stipendier. Det är få förunnat. Kanske skulle skrivande människor ge upp innan vi ens försökte om vi visste hur verkligheten ser ut.

Filmens och seriens romantisering av yrket kanske är orsaken till att vi vågar satsa och drömma. Att vi inte ger upp.

Jag ger inte upp.

“The end”