Kris – en livsstil

Av Jessica Jäger

Jag fyller 40. Som bäddat för kris – eller? Jag vet inte vem som kom på att kriser skulle komma med just tio års mellanrum. Det är ju inte riktigt så vi fungerar. Tid är, trots allt, en konstruktion. Men jag kan tänka mig att det där sifferöverslaget får många som annars inte stannar upp att göra just det. Medan jag själv upplever att jag nu får sätta en mer adekvat siffra på hur jag egentligen ser mig själv så ringde en släkting och sa att jag nu är medelålders och krasst får börja räkna ner mina dagar.

Om varje nyårsafton eller levt decennium är del av en nedräkning så förstår jag kriserna. Det lär ju trigga frågor som ”Vad gör jag egentligen med mitt liv?”. Frågor som, när de ställs sällan, antar helt enorma proportioner. Som företagare upplever jag istället att kriser är en del av min vardag: den största kunden säger upp kontraktet, politiska beslut slår undan benen på en över en natt, ena sekunden är det för få uppdrag och i nästa för många ...

Jag vet inte hur många gånger om året jag reflekterar över vad jag håller på med och omvärderar mina beslut. Det är en livsstil i sig, antar jag. Min sparringpartner i företagandet konstaterade nyligen att jag har många vitt skilda projekt och tjänster i mitt företag – igen. Hon undrade vilka jag skulle behålla om jag var tvungen att dra ner dem till bara två. Den ena var självklar men vilken tjänst som skulle knipa andraplatsen var svårare. Däremot blev det tydligt för mig vad jag kan börja välja bort.

Varje gång jag ska välja bort något uppstår en inre kris. Och att välja bort är ändå något jag får göra ofta. Andra kriser jag går igenom just nu berör teman som att inte känna mig sedd och rädslan för att bli bortvald. Det märks i frustrationen när en annan människa inte svarar mig (tillräckligt snabb) och i att jag själv tror att jag måste svara på varje fråga jag får, oavsett om jag vill eller inte. Det märks också i att jag plötsligt är rädd för människor som vet vad de vill – trots att jag älskar den tydligheten och tryggheten – eftersom jag kanske inte passar in i personens mall och därmed riskerar att bli bortvald.

Inget av det här har med min 40-årsdag att göra. Jag lever med mina kriser. De kommer och går. Det tackar jag 20 år i näringslivet för. Mönstren får jag helt enkelt bearbeta.